24 nov ”Kommunerna är vårt hopp!”
Svante Axelsson, generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen, höll ett mycket uppskattat föredrag på Svenska Kommunal-Tekniska Föreningens 113:e årskongress. Han pekade på att det finns goda möjligheter att vinna klimatkampen och att kommunsektorn har en av nycklarna.
– Kommunerna gör redan mer än staten kunde tro, kommunerna är mer radikala och sätter hårda mål för de ser nyttan med klimatkampen.
Stadsbyggnad fick en intervju med Svante Axelsson efter hans föredrag. Under föredraget pekade han på att det finns en felaktig tankeram som förlamar förhandlingarna som ska ske i Paris (som kommer att vara nästan avslutade när denna tidning ges ut, se faktaruta), nämligen att det handlar om bördefördelning.
Hur lätt är det att komma ur den här bilden av att det är en uppoffring och att man förlorar pengar på att gå från fossilsamhället?
– Det är nog inte så lätt, jag tror att det sitter ganska djupt och vi har också någon sorts föreställning om att det som inte gör ont är kanske inte nyttigt. Jag tror att det finns ganska många sådana mentala hinder som vi har. Jag brukar kalla
dem för hjärnspöken till viss del. För många gånger är det inte en uppoffring, det är win-win med ekonomi och hälsa, andra miljöproblem och andra samhällsproblem. Sedan kan det finnas reella konflikter också. Flyget är ju det idag, med
dagens teknik.
Tidningen Stadsbyggnad läses främst av tjänstemän i Sveriges kommuner. Vad ska man tänka på som tjänsteman, när man stadsplanerar, jobbar med mark- och exploateringsfrågor, gatu- och trafikfrågor med mera? Vad kan man göra för skillnad?
– Det första jag skulle vilja säga är att jag tror att kommunerna är vårt hopp. Borgmästarna runt om i världen är den stora framgångsfaktorn just nu. Det finns starka borgmästare och det är de som visar på den nya välfärdsmodellen. Jag är förtjust i begreppet utvecklingsagenda – poängen med det är att inte bara diskutera miljöfrågan isolerat, för då dyker ofta ryggmärgsreflexerna upp. Men om man pratar om en stad med renare luft, en stad för barn, mindre olyckor, då blir konsekvensen också mindre bilar, mindre dieselbilar, mer cykelbanor. Om ni vill skapa en attraktiv kommun för barnfamiljer exempelvis så handlar det till stor del om att skapa ett stadsrum för människor. Och då blir också klimateffekten en bonuseffekt av detta välfärdsprojekt. Och överhuvudtaget tänker jag att det gäller att hitta synergier. Ni ska inte bara isolera frågan utan verkligen hitta kompisar i den samhällsförändring som vi står inför så att ni kan få draghjälp av andra frågeställningar så att ni kan få en bättre kalkyl – när man räknar in både jobbeffekten, hälsoeffekten, klimateffekten, energieffektiviseringseffekten, spara-pengar-effekten – allt det där behöver hjälpas åt för att kunna gå fort fram i ett litet land som vårt. Min slutsats är att det är viktigare för världen med föregångsländer, föregångskommuner och föregångsstäder. För exemplets makt har mycket större påverkan på världen än de slantar vi eventuellt skickar bort. Så det är också ytterligare en diskussion. Så därför landar vi (Sveriges Naturskyddsförening, red:s anmärkning) i att vi måste bli det första fossilfria landet i världen. Det vore en ganska bra affärsidé för Sverige. Och Tyskland har ju en liknande affärsidé. Och att se politiken som affärsidéer tror jag är ganska smart. Vad är affärsidén också för en kommun? Det kan låta lite kommersiellt, men det är ett sätt att få ihop synergieffekterna och visa på vinstpotentialen av att utveckla en kommun – inte bara komma undan problem. Inte gå från minus till noll utan gå från minus till plus. En positiv framtidsvision är grunden för ett samtal.
Du har också tittat på frågan om pengar som läggs på att förbättra miljön och pengar som läggs på att faktiskt försämra miljön. Hur ser det ut på kommunnivå, vad kan man titta på och jobba med på det kommunala planet?
– Ja, detta förekommer även i Sverige. OECD:s beräkningar är att Sverige har cirka 22 miljarder i klimatskadliga subventioner. Och det är rätt mycket pengar. I världen är det 550 miljarder. Då kan vi se att det finns olika subventionssystem. Det som vi brukar nämna är, som kanske inte går att styras riktigt på lokal nivå, reseavdragen och hur ineffektiva de är, förmånsbeskattning av förmånsbilar. Där skulle kommunen kunna göra ett mer rättvist förmånsbonusprogram där man säger att man får samma ersättning ifall man har tjänstecykel, tjänstebil eller hur man nu tar sig fram. Så man kan göra egna åtgärder. Göteborgs stad har gjort ett antal sådana egna initiativ för att jämställa konkurrensen mellan bilen och cykeln exempelvis.
Då tänker jag på en annan roll, när du nämner vad Göteborgs stad gör så är det väl ändå politiska beslut, men att tjänstemännen har en roll i att ta fram bra beslutsunderlag. Hur ser du på det?
– Tjänstemännen sitter på ett kunnande så de har en enorm makt att kunna presentera en framtidslösning så att politikerna förstår den och kan känna att man vill försvara den och också kanske till och med skryta med den. De ska serva politikerna med visionsbilder så att de också kan göra sina berättelser till folket. Man kan också specialisera sig i kommunerna och tänka ”Vad är vår komparativa fördel i just vår kommun?”. För om varje kommun specialiserar sig lite grann så får vi också en rikare erfarenhetsflora från hela Sveriges kommuner.
Prognoser är ju en viktig del av beslutsunderlaget, men det verkar vara oerhört viktigt att ha en kritisk blick när man värderar prognoser. Kan du utveckla det?
– Ja, det är lite tragikomiskt kan man säga. Prognoserna har ju haft fel åt rätt håll. Alla prognoser har haft fel, framför allt när det gäller prognoserna för energi och trafik som är kopplade till klimat. Vi vet ju att vi ligger mycket bättre till än vi har trott att vi skulle göra utifrån prognoserna. Det luriga är att vi använder backspegeln som grund för framtidsbilderna och det gör att vi kommer helt snett eftersom bilden i backspegeln speglar ett ohållbart samhälle. Man bör egentligen börja underifrån och säga: Vi ska ha noll 2030, hur ska vi då bygga vårt samhälle? Och sedan får man andra prognoser om man ger andra frihetsgrader till människor – människor anpassar sig, människor byter värderingar, människor vill
vara en del av lösningen.
Så man kan sammanfatta det här med att problemet med de prognoser som används är att de bygger på en ohållbar historik, men de är egentligen tänkta att vara underlag för att man ska bygga en hållbar framtid och där någonstans blir det ett stort glapp?
– Ja, och sedan är det helt enkelt felantaganden. Människor får en mättnad, människor byter värderingar, vi cyklar mer, mycket mer än vi har trott, vi åker mycket mer järnväg än vi har trott. Vi åker mindre bil än vi har trott. De statiska värderingarna som ofta finns i modellerna är felaktiga – vi är inte statiska. Tyvärr hade vi kunnat bygga ett mycket smartare samhälle om vi hade vetat detta. Nu måste vi nästan springa i motvind för att utifrån prognoserna har vi byggt ett ohållbart samhälle. Men det gäller inte bara det här, det gäller också samhällsekonomiska kalkyler. Titta på de samhällsekonomiska kalkylerna av svensk klimatpolitik, som har varit så enormt överdrivna. Vi har minskat mycket, mycket mer än vi har trott – då borde vi lida i Sverige, men det gör vi ju inte. Vi är ju glada för att vi springer fortare än vi har tänkt. Och det är inte så att vi har en misär i samhället på grund av att vi ligger långt före i vårt klimatarbete. Tvärtom. Vi har antagligen bättre ekonomi. Bättre jobbpolitik för att vi är så långt fram i klimatarbetet. Så då är beslutsunderlagen väldigt dåliga, de samhällsekonomiska kalkylerna, de nationalekonomiska jämviktsmodellerna och prognoserna. Tyvärr skapar de en onödig rädsla för stora samhällsförändringar. Det kan också vara det här som delvis ligger bakom att man från statligt håll bromsar och att politiker, kanske särskilt på riksnivå, inte tar på sig ledartröjan. För, som du sa tidigare, så är det, utöver miljörörelsen, kommuner och företag som har tagit på sig en ledartröja.
– Och de gör det inte för att de ska förlora pengar på det utan de har insett att det här är felräknat. Det finns ju en global rapport som heter New Climate Economy (se http://2015.newclimateeconomy.report) som Nicholas Stern, världsbanksekonom, står bakom. Den visar att vi tjänar på att gå före.
Vad betyder den pågående förändringen i Tyskland för detta?
– Den är enormt viktig. Jag tror att Tysklands Energiewende är viktigare än klimatförhandlingarna eftersom Energiewende är en annan logik. Det handlar inte om att dela på bördor. Man springer före för att man ska tjäna på det. Jag tror inte att Paris kommer att leverera ett beslut som innebär att vi kommer under två grader. För logiken i Paris är att bördefördela. Men de här modelländerna de har New Climate Economy-argument. Vi springer före för att vi kommer att tjäna på det och när den kapplöpningen kommer igång, då kommer vi ju nästan att kunna lägga ner klimatförhandlingarna. För den som kommer snabbast ut ur fossilsamhället är vinnare! När den polletten ramlar ner då kommer vi att se ett mycket snabbare förändringstempo i världen.
Och det kan man överföra till kommunsektorn och de kommuner som springer före?
– Ja, och företag också. Inte idiotlångt före, men hyfsat långt före. Och det roliga är att man får större radikalitet tycks det vara ju mer ner i backen man kommer. Alltså, om man sitter högt upp så ser man inte synergierna. Men på lokal nivå, hos kommunerna, gör de det. Varför säger Malmö noll till 2030? Är det ett självmordsprojekt? Nej, de ska locka till sig ännu fler kommuninvånare och skapa en bättre stad. Och de hittar synergierna. Och det gäller också företag i många fall – de hittar synergierna.
Men det är viktigt att några kommuner tillåts springa före?
– Det är extremt viktigt, alltså det är så med all tävling, tänk om man skulle ha ett OS där man begränsar höjdhoppsnivån. Är det någonting vi pratar om så är det konkurrens, tävling och att lära av varandras framgångar. Det är det som triggar systemförändringar – att kommuner går före, individer går före, företag går före, nationalstater går före. Det gör en enorm påverkan på världen. Vi (Svenska Naturskyddsföreningen, red:s anmärkning) var med och utvecklade Växjö som en klimatkommun i Sverige. De har tagit emot många kinesdelegationer i Växjö kommun på grund av att de är så kända som klimatkommun. Vi kan påverka Kina mycket mer genom att ställa om vårt samhälle än genom att skicka pengar till dem. De är oerhört nyfikna på svensk teknik och svensk modell för att bygga ett samhälle.
Är det något sista tillägg du vill skicka med till läsarna?
– Det är att man måste lägga klimatfrågan i en större berättelse. Alltså vi måste diskutera utvecklingsagendan och därför är SDG-rapporten (se faktaruta), med 17 mål för världen, en hemläxa för varje kommun. Tillämpa SDG och
gör en lokal utvecklingsagenda för varje kommun! För då får du ett resonemang, en berättelse, där vi får en bättre hälsa, bättre miljö och bättre social situation i kombination. Det är kombinationstänkandet som är nyckeln till mycket resurser och snabb förändring.
Text och foto: Stefan Wemmel Ljung, redaktör Stadsbyggnad