08 sep Mentala murar måste rivas
Kommissionen för ett Socialt hållbart Malmö lämnade in sin slutrapport ”Malmös väg mot en hållbar framtid” våren 2013. Fjorton oberoende kommissionärer hade genom ett trettiotal underlagsrapporter och en mångfald av möten lyckats sammanställa en rapport med ett antal åtgärder som enligt uppdragsdirektivet från Kommunstyrelsen skulle gynna en mer jämlik hälsa för boende och verksamma
i Malmö.
Huvudåtgärderna handlade förenklat uttryckt om VAD Malmö borde fokusera på; en social investeringspolitik, och HUR; genom tvärsektoriellt arbete och kunskapsallianser. Även begreppet proportionell universalism lyftes fram som ett framgångsrikt verktyg, det vill säga att se till att kommande åtgärder skulle gynna hela Malmös befolkning och inte bara rikta sig till vissa gruppers behov.
En av underlagsrapporterna, ”Stadens rumsliga påverkan på hälsa”, behandlade specifikt stadsplaneringens möjligheter att motverka ohälsa och bidra till ett socialt stabilt samhälle. Forskare som Tapio Salonen och Mikael Stigendal hade där hjälpt till med en problemformulering utifrån Kommissionens direktiv som kunde vara adekvat för stadsplaneringen att ta tag i. Problemet definierades som att det i Malmö finns områden som är utformade på sådant sätt att de boendes normer genom olika typer av barriärer blir isolerade från andra boendes normer. Resonemanget finner stöd i de vedertagna bestämningsfaktorerna för hälsa1 , som tydligt visar att det är den sociala sfären runt individen som mest påverkar vilka levnadsval man gör och hur välmående man är. Det är alltså lika olyckligt att socioekonomiskt gynnade grupper bara förstår sin egen grupps normer, som att mindre gynnade grupper gör det. När ett innanförskap definierar ett utanförskap, blir även innanförskapet ett problem.
MER BLANDAT
I samma veva som Kommissionen presenterade sin slutrapport antog Malmö sin nya Översiktsplan. Den slår bland annat fast att Malmö ska växa på ett sådant sätt att Malmö blir tätare, grönare och får en mer blandad karaktär. Innehållet i slutrapporten och Översiktsplanen bidrog till att Stadsbyggnadskontoret fick ett uppdrag som innebar att undersöka hur stadsplanering och förtätning kunde brygga över fysiska, sociala och mentala barriärer så att grupper med olika normer och värderingar lättare skulle kunna mötas samtidigt som staden förtätades. Uppdraget fick namnet Levande Malmö och skulle under en tvåårsperiod med ett tvärsektoriellt arbetssätt föreslå barriärbrytande åtgärder med syfte att gynna sociala aspekter, hälsa och näringsliv.
Malmö har en fördel gentemot många andra städer i och med att staden har en kompakt grundstruktur som innebär att avstånd, även mellan socioekonomiskt olika områden, är överkomligt små. Befintliga barriärer utgörs alltså sällan av långa avstånd, utan snarare av fysiska hinder i form av trafikerade leder eller motsvarande. Inom Levande Malmö konstaterades dock snabbt att de fysiska barriärerna inte var huvudproblemet. Det fanns redan många förslag på hur områden bättre kunde kopplas till varandra och Översiktsplanen hade redan slagit fast att stora infartsleder skulle byggas om till gator med stadsanpassad hastighet och utformning. Den tillsatta arbetsgruppen konstaterade att det snarare är de sociala och mentala barriärerna som utgör de största hindren för en mer integrerad stad. Hinder som kanske inte syns men där de boende har en tydlig indelning på vi och de. Exempelvis har många bostadsområden en osynlig gräns mellan delarna som är bostadsrätter och hyresrätter. En gräns som de som bor i området är väl medvetna om, men som inte syns för en utomstående. Ett annat exempel på sociala barriärer är det fria skolvalets möjlighet att välja bort den skola som motsvarar upptagningsområdet. Ett upptagningsområde som många gånger är valt för att skolan ska få en blandning av elever med olika bakgrund.
MÖTEN SKA UNDERLÄTTAS
De barriärer som har identifierats inom Levande Malmö kräver inte i första hand fysiska förändringar, eftersom kärnfrågan handlar om barriärer mellan människor och inte mellan (bostads)områden. De åtgärder som behövs handlar om att ha ett territoriellt angreppssätt där det kan skapas ett bättre samarbete mellan förvaltningar och andra aktörer inom ett geografiskt område. Frågeställningar kan då lösas utifrån platsen och inte utifrån kommunal eller annan administrativ organisation. Med ett helhetsansvar kan exempelvis samutnyttjade lokaler och möten mellan människor underlättas. Något som i sin tur har barriärbrytande effekter mellan individer.
Malmökommissionen pekade också på betydelsen av Sociala konsekvensbedömningar, SKB. Det efterföljande uppdraget, att undersöka hur ett sådant verktyg kunde implementeras i den fysiska planeringen, hanterades av en förvaltningsövergripande grupp inom Malmös Lokala Healthy Cities2. Under 2014 testade gruppen ett antal förslag på ett Malmöbaserat verktyg, något som både kunde följa Kommissionens och Översiktsplanens intentioner. Samtliga verktygsförslag utgick från den Sociala Konsekvensanalys, SKA, som Göteborg arbetar efter. Under 2015 testades det verktyg som gruppen menade hade bäst förutsättningar att leva upp till förväntningarna, det vill säga att politiken skulle få tydliga besked om vilka konsekvenser ett planförslag innebar och att medvetenheten om sociala aspekter skulle öka genom deltagandet i framtagandet av konsekvensbedömningen.
PROCESS GÖR NYTTA
Till skillnad från Göteborgs SKA betraktar Malmös SKB de sociala aspekterna utifrån valda målområden under det nationella målet för folkhälsa, i övrigt är de båda verktygen relativt lika. Den utvärdering som gjordes i början av 2016 visar också att det är mindre viktigt vilket verktyg som används och att den största nyttan ligger i själva processen kring bedömningen. Det betyder med andra ord att det är viktigt att få ”rätt” personer att delta i bedömningen. Det måste vara en brett sammansatt grupp med olika kompetenser och intressen om man vill ha fram ett rättvisande resultat. Inte minst bör de som ska bekosta och förvalta förslaget delta, för att resultatet ska bli en bedömning utan önsketänkande skönskrivningar. Just för att förhindra mer positiva beskrivningar än vad som är realistiskt följs SKB av en ansvarstilldelning med uppgift att se till att de utlovade effekterna kommer till stånd. Det kan exempelvis handla om etappindelningar, att en viss funktion måste vara på plats innan bostäderna är inflyttningsklara, eller att någon ytterligare måste kontaktas för att man ska kunna säkerställa planens intentioner. Överlag visar utvärderingen på att de som deltagit i de sociala konsekvensbedömningarna är nöjda med diskussionen och resultatet. Verktyget kommer att fortsätta att användas inför fysiska förändringar och kan hittas på www.malmo.se. Där finns även Kommissionsrapporten och samtliga underlagsrapporter.
Text: Marianne Dock, programarkitekt, stadsbyggnadskontoret, Malmö