30 okt Vattenledningsnätet måste rustas upp
Förra året var det torraste på 40 år. I år blev det ännu torrare, och stora delar av Sverige drabbades av vattenbrist. Flera kommuner än vanligt tvingades införa bevattningsförbud. Och debatten om dricksvattenförsörjning tog ordentlig fart.
Vattenbristen bredde ut sig i såväl södra och mellersta Sverige som i södra Norrland. Grundvattensituationen förvärrades under sommaren och nivån i de stora grundvattenmagasinen var fortfarande i mitten av september mycket under det normala. Vattennivåerna i sjöar och flöden i många vattendrag var också låga under sommaren ända upp till södra Norrland, och det var ännu i september risk för vattenbrist på många håll. Hjälmaren låg nära rekordlåg nivå för denna tid på året.
– Att det kom mycket regn under augusti förbättrade läget jämfört med högsommaren. Men det är framför allt de mindre grundvattenmagasin och vattendragen som har fyllts på. För större magasin kan det ta flera månader innan de stiger mot normala nivåer, berättar Elinor Andersson, hydrolog på SMHI.
– Vattenverken på Gotland och Öland och i sydöstra delen av landet är vana att hantera vattenbrist men för många av våra medlemmar har det varit något helt nytt. De har jobbat intensivt med att kartlägga läget, informera allmänheten och flera kommuner än tidigare har infört bevattningsförbud, säger Anna Linusson, VD på branschorganisationen Svenskt Vatten.
– Den här sommaren är en viktig påminnelse om vad klimatförändringarna kan komma att innebära i delar av landet. Och vi vet att många kommuner inte har kommit så långt med klimatanpassningen. Dricksvatten är en förutsättning för att samhälle, näringsliv och olika verksamheter ska fungera. Blir det brist ökar risken för konkurrens mellan olika samhällsintressen, fortsätter hon.
Torkan påverkar inte bara kvantiteten utan också kvaliteten på vattnet. Minskar vattenvolymen i en täkt så blir föroreningarna mer koncentrerade. I kustområden finns också risk för saltvatteninträngning. Även växt- och djurliv i sjöar och vattendrag påverkas.
– Det är inte bara minskad nederbörd som påverkar hur stor vattenbristen blir utan också när den faller, vintern är att föredra då grundvattnet fylls på. Även avdunstning spelar en stor roll, säger Elinor Andersson, som hoppas på mycket snö i år.
Även andra faktorer har betydelse. De utdikningar som gjordes under 1900-talet leder bort vattnet istället för att det fördröjs naturligt i marken. Ungefär en fjärdedel av Sveriges naturliga våtmarksareal har försvunnit genom utdikning, sjösänkning och uppodling. Regeringen satsar nu huvuddelen av 200 miljoner kronor på en våtmarks-
strategi. Resten av pengarna går till Sveriges geologiska undersökning (SGU) för att göra fördjupade kartläggningar av grundvattenresurserna i särskilt utsatta regioner och till den nationella vattenkatastrofgruppen VAKA.
I många kommuner, särskilt de där vattenbristen återkommer varje vår och sommar, pågår ett intensivt arbete för att förbättra dricksvattenförsörjningen, ofta genom samarbeten över kommungränser. Några exempel är sökandet efter nya grundvattenkällor, planering för reservvattenförsörjning, nya bräckvattenverk på Gotland och Öland samt överföringsledningar från vattenrikare kommuner som till exempel från Kalmar till Öland. Men bidrar vattenverken själva till vattenbristen? Ibland påstås det att 25 procent av dricksvattnet läcker ut i marken.
Eftersom det inte går att mäta verkliga läckor mäts istället skillnaden mellan det vatten som levereras till dricksvattennäten och vattenförbrukningen hos kunderna. Idag debiteras ungefär 75 procent av levererat dricksvatten.
– En del debiteras dock inte utan används av VA-verksamheterna vid till exempel spolning och rengöring. Det kan också handla om förbrukning inom andra förvaltningar, som inte debiteras internt eller vatten som används som brandvatten, berättar Anne Adrup, rörnätsexpert på Svenskt Vatten.
– Av resterande levererat dricksvatten utgör sedan mellan 15 och 20 procent av vattenförluster i mediankommunen. Meni begreppet vattenförluster ingår också något vi kallar skenbart utläckage. Dit räknas till exempel otillåten förbrukning eller fel på vattenmätare där små flöden, som till exempel en toastol ”på rinn” kan undgå att registreras av vattenmätaren.
– Och när det så kallade skenbara utläckaget räknats bort så återstår det verkliga utläckaget från både det kommunala vattennätet och de privata serviserna. Det är mellan 10 och 15 procent av levererat dricksvatten. Begreppen vattenförluster och verkliga läckor blandas ofta ihop och då är det lätt att tro att närmare en fjärdedel eller mer av dricksvattnet hamnar i backen. Men så är det inte, konstaterar Anne Adrup.
– Vattnet som läcker ut är inte förlorat eftersom det går tillbaks till vattnets kretslopp. Situationen ser väldigt olika ut i landet och varje vattenverk måste göra en värdering av hur betydelsefullt det är att förhindra utläckage i den egna kommunen i relation till hur god tillgång till vatten man har och vad det kostar att laga läckor som ofta är så små att de är svåra att hitta, säger Anna Linusson och påpekar också att det finns ett enormt behov av investeringar i hela VA-sektorn.
– I år investeras 12 miljarder. Från 2018 och 20 år framåt behöver den summan ökas till 16,5 miljarder, det vill säga 35 procent per år.
Uppskattningsvis står dricksvatten- och avloppsnätet tillsammans för 75 procent av det totala investeringsbehovet och det gäller både förnyelse och nybyggnad. Investeringarna
i dricksvattennätet skulle behöva vara närmare fem och en halv miljard. Annat som påverkar investeringsbehovet är befolkningsökning, klimatanpassning och ökade krav på såväl vatten- som avloppsverk.
– För att klara det behöver VA-taxorna fördubblas i dagens penningvärde under kommande 20 år. Trots det ser vi att taxeutvecklingen går åt motsatt håll. Ökningen i år är lägre än på över tio år, om än med stora variationer mellan kommunerna, berättar Anna Linusson.
Fördubblade taxor skulle för en normalvilla innebära att vattentjänsterna om 20 år kostar drygt 14 000 kronor per år. Men att höja VA-taxan är politiskt känsligt. Dricksvattenutredningen, som nu bereds i regeringskansliet, vill dock se en ändring i vattentjänstlagen som tvingar huvudmannen att se till att det finns en plan för förnyelse och underhåll av dricksvattensystemen.
Text: Lise-Lotte Nilsson, frilansjournalist
Fakta:
Sverige har idag drygt 1 750 kommunala vattenverk, varav cirka 1 500 är mindre grundvattenverk. Tillsammans försörjer de 90 procent av befolkningen.
Det svenska dricksvattennätet är långt. Sammanlagt är det 111 700 kilometer, vilket motsvarar 2,8 varv runt ekvatorn. Det kommunala nätet svarar för 77 procent och de privata servisledningarna innanför den så kallade förbindelsepunkten för 23 procent. 2015 levererades totalt 856 800 000 kubik- meter dricksvatten. Om man antar att utläckaget på 10 till 15 procent är jämnt fördelat över hela ledningsnätet varierar läckaget från det kommunala dricksvattennätet med mellan 66 och 99 miljoner kubik- meter och från det privata med 20 till 30 miljoner kubikmeter.
Ledningarna för dricksvatten har ett mycket högt tryck och även små sprickor kan på grund av trycket medföra stora utläckage. Ett läckage på 10 till 15 procent kan förklaras med att det sitter ett hål stort som tvärsnittet på en tändsticka på var 4,1 till 2,7 kilometer. Eftersom längden på dricksvattenledningar per person varierar stort mellan olika kommuner så kan därför mer dricksvatten, räknat som procent, läcka ut i en glest befolkad kommun.