17 feb Bostadsproblemen har globala orsaker
Varför är det 2 meter mellan sovrumsfönstren och berget (Stockholm)?
Varför bor människor i tält på trottoarerna (Los Angeles)?
Varför ökar trångboddheten i bostäder som får allt mindre dagsljus (hela Sverige)?
Och varför höjs plötsligt hyran med 30 procent på några månader (Harlem, New York)?
Det finns flera svar på frågorna – några är grundläggande och gemensamma:
- Pensionsfonders och riskkapitalbolags krav på nya investeringsmöjligheter med snabb och ökande avkastning. Det har omvandlat fastighetsbranschen till en spekulationsbransch, en arena i stil med råvaru- och valutamarknaderna.
- Den globaliserade ekonomins karaktärsdrag med enormt mycket kapital på få, investeringsivriga händer och storstädernas välbärgade medelklass i kombination med allt djupare ekonomiska klyftor.
Problem uppstår eftersom fastigheter inte kan jämföras med investeringar i guld, aktier eller olja. Fastigheter är liktydigt med bostäder, de ”varor” investeringarna rymmer är de som alla i samhället ska ha rätt till. FN trycker på det i Deklarationen om mänskliga rättigheter och svenska politiker har, om de vill följa grundlagen, ansvar för att medborgarnas rätt till en bostad tryggas (Regeringsformens första kapitel andra paragraf).
Den globala ekonomin skapar en dissonans i förhållande till bostadsmarknaden i de samhällen där den verkar, och det uppstår också en disharmoni i förhållande till politikers ambitioner med socialt hållbara samhällen.
I valrörelsen undvek samtliga partier att tala om bostadspolitiken – den fick stå som elefanten mitt i rummet. En av de viktigaste och mest akuta politiska sakfrågorna fanns inte, inga förslag på reformer och inga utspel i debatter eller på presskonferenser hördes av. Få politiker var omedvetna om dissonansen, men decennier av försummelse har skapat ett så mångfasetterat problem att det inte passar in i den politiska debattens mönster av slagkraftiga utspel och häftiga oneliners.
FINANSIERINGENS PROBLEM
Inom FN pågår just nu ett stort arbete med att uppmärksamma de stora bostadsproblemen och att peka ut orsaker. FNs Råd för mänskliga rättigheter har utsett den kanadensiska juristen Leilani Farha till särskild rapportör för frågor kring rätten till bostäder. I en rapport för ett drygt år sedan granskades finansieringen. Den visade på globaliseringen, dess stora komplexitet och svårigheterna att klargöra orsakssamband.
– Effekterna av finansieringssystemen är, utifrån perspektivet mänskliga rättigheter, dock raka och enkla och de är inte bra, underströk Leilani Farha när hon besökte Sverige förra året.
För att kunna argumentera utifrån den konkreta nivån tar hon nu hjälp av den svenska prisbelönta dokumentärfilmaren Fredrik Gertten i Malmö. Det planeras för premiären av bostadsdokumentären Push om dagens tendenser inom stadsutveckling, om städer som blir allt svårare att bo i.
POLITIKEN ETT LAPPVERK
Inför besöket i Sverige studerade Leilani Farha läget här och såg likheterna med den internationella utvecklingen, men också skillnader.
– Normalt när jag börjar studera ett lands bostadspolitik och hur marknaden fungerar tar det mig oftast 2–3 dagar att få ett grepp om förutsättningarna för bostadsförsörjningen, men så har det inte varit här i Sverige. Efter en dryg vecka är jag ännu osäker på hur det fungerar, hur systemet är uppbyggt, berättade hon.
De orsaker Leilani Farha pekar på är globala, men bostadspolitik formas på nationell nivå. Sedan miljonprogrammet har den svenska bostadspolitikens sociala ambitioner lagts i malpåse, marknaden har tillåtits ta över. I dag är den ett lappverk och kommunpolitiker kan runda regelverken när starka aktörer vill driva igenom sina projekt. Stockholm är hårt drabbat, den genomgång av några aktuella bygglovsärenden som Svenska Föreningen för Byggnadsvård gjort visar på krafterna bakom stadsplanering i attraktiva områden. Med tre exempel, ett från Liljeholmskajen där bostäder tryckts in mot bergväggen, visar boken Hur kunde det bli så här? hur kommunernas stadsplanerare tvingas in i situationer som ofta står i strid med de värden och den syn på regelverk som under decennier formade svensk, god stadsplanering.
Leilani Farha, som besökte Sverige på inbjudan av Arwidssonstiftelsen pekade också på de internationella affärsidéer som nu riskerar att avsevärt höja hyrorna i miljonprogrammets hyresrätter. Det amerikanska fastighetsbolaget Blackstone har som affärsidé att köpa upp större, slitna fastighetsbestånd och genom billiga förbättringar kunnat argumentera för dramatiskt höjda hyror. Genom massiva övertaganden i USA, Spanien, på Irland och i Storbritannien har Blackstone nu ett bestånd värt 100 miljarder dollar.
I Sverige har fastigheter köpts upp i Stockholmsområdet, i Mälardalen och Östergötland, områden präglade av ekonomisk expansion och tryck på bostäder. I Uppsala, Eskilstuna, Strängnäs, Katrineholm, Köping, Arboga, Tranås, Norrköping och Stockholm kan hyresgästerna räkna med stora hyreshöjningar, vilket leder till att många tvingas flytta.
Enkla renoveringar är ett sätt att få ut högre hyror, ett annat är att upprätta nya former av hyreskontrakt. På sina hemsidor annonserar företagen som ingår i den svenska gruppen efter hyresgäster som vill hyra 1–5 rok på 6 eller 12 månader, omöblerat.
I Norrköping heter Blackstone Östgötaporten. En trea i det gamla beståndet med nya ytskikt och vitvaror kostar 10 000/mån. Med ekonomiskt stöd från Boverket och kommunen ska miljonprogrammets Hageby utvecklas, bland annat med hjälp av ”en fri wifiyta som ska bli en trygg träffpunkt för ungdomar”.
Hittills har Blackstone i Sverige – Carnegie&Co (som nu har bytt namn till Hembla) med sina dotterbolag köpt upp fastigheter med 21 000 lägenheter.
ÖNSKEMÅL FRÅN BYGGHERRAR
De signaler som svenska politiker hittills skickat angående bostadsfrågan handlar om förenklade regler, om bygglov i strandnära lägen och andra liknande önskemål från byggindustri och byggherrar.
En större distans till branschen har bland andra arkitekten Fredrik von Platen som i kraft av sin ålder och sina erfarenheter från offentlig förvaltning inom sektorn kan se utvecklingen i backspegeln. Han har pekat på att byggbolagens produktionskostnader ökade i jämn takt med konsumentprisindex fram till i början av 1990-talet. Sedan har de skenat iväg okontrollerat. Samtidigt har byggandet i förhållande till behovet sjunkit och räntorna blivit lägre.
Konkurrensen i byggbranschen är svag inför större projekt och det finns återkommande signaler om kartellbildning och mutor. Tillsammans med billig arbetskraft och utlagda jobb utan så mycket kvitton har branschen som helhet kunnat både ta hem jobb, stärka sin konkurrenskraft och minska sina kostnader.
Sammantaget är det en bransch som kräver tuffa politiker om den ska kunna fungera inom ramen för en bostadspolitik i linje med grundlag och FNs tankar om mänskliga rättigheter.
Leilani Farha poängterar också vikten av krav på våra politiker:
– De måste förändra sina relationer med den finansiella sektorn för att försäkra sig om att marknaden tjänar också bostadsfrågans sociala sida. Vi behöver kunna möta rätten för en bostad för alla samhällsgrupper, poängterar hon och avslutar:
– Som läget är nu riskerar finansbranschen och de verksamma företagen att undergräva, underminera våra samhällen.
Text: Kajsa Althén, frilansjournalist