Attefall mot väggen

 

Civil- och bostadsminister Stefan Attefall besökte KT:s årskongress Kommunal Teknik 2013. Stadsbyggnad fick en kort intervjustund med ministern efter hans föredrag. 

1. Mycket av det pågående utredningsarbetet syftar ju till att få marknaden att fungera bättre. Men eftersom bostadsbristen i Sverige är ackumulerad sedan nästan ett kvartssekel – det rör sig om närmare en halv miljon bostäder – hur ska marknaden klara av det?
– Om inte marknaden klarar av det då klarar ingen av det. Politikens roll är att skapa goda förutsättningar för byggande. Politiken reglerar redan mycket av bostadsproduktionen genom plan- och bygglagen, genom kommunala planmonopol, genom de olika avvägningar som måste göras med alla andra möjliga hänsyn. Därför måste man titta på hur regelverket fungerar så att du får fram ett ökat bostadsbyggande. Om det bara var så att vi har högre produktionskostnader än marknadsvärdet, ja då hade vi haft ett problem generellt i Sverige som inte berodde på marknaden – då kan ju inte marknaden agera. Men när vi har högre marknadsvärde än produktionskostnader – då finns det något som förhindrar marknaden att fungera som vi skulle önska.
Vissa säger att ”bostadsföretagen och byggföretagen bygger ju inte fastän de får byggrätter” och det är klart att det enskilda byggföretaget kan ta hänsyn till om man kan få ut mer vinst genom att vänta ett tag. Då måste man se till att det finns så många aktörer att det är omöjligt att agera så, för att man skulle förlora pengar. Politikens uppgift är att vara aktiv, se till att den löser upp problem och skapar bra och långsiktiga spelregler. Är det något sätt som bostadsmarknaden skiljer sig på från andra marknader så är det just långsiktigheten. Det är så enorma investeringar som ska stå under en lång följd av år och då måste också spelreglerna vara sådana att man kan förutse vad som händer. Planprocesser som håller på i tio år till exempel, som i exempelvis Stockholm inte är helt ovanligt – det är ett bra exempel på när du får en osäkerhet under en lång följd av år. Och ska jag som företagare ta ett ansvar för mitt företag då måste jag lägga in i mina kalkyler en riskfaktor. Det kan hända saker på tio år, som jag inte kan förutse. Vet jag om att bygget kan komma igång inom två år, då kanske riskfaktorn är mycket låg och då blir det en mindre riskmarginal i min kalkyl.

2. Finns det utrymme för en annan politik i de delar av Sverige där marknadsvärdet är lägre än produktionskostnaderna?
– Ja, där måste vi jobba dels med det kreditgarantisystem som staten har, där kredit kan ges via Boverket, upp till 16 000 kronor/kvadratmeter med en avgift för den risk det innebär. Det systemet ser vi över nu. Man måste också jobba med att pressa produktionskostnaderna. Det är därför jag är så mån om det här med att vi ska kunna få mer av industrialisering. Sabo och de kommunala bostadsföretagen har tagit fram Kombo-husen som innebär ungefär 25 procent lägre kostnader. Med de husen bygger man nu i orter som inte har byggt i på 10-15 år.
3. Du nämner hyresrätter. De kommunala bostadsbolagen, allmännyttan, vad kan de ha för roll framöver?
– Det finns egentligen två skäl till att ha ett kommunalt bostadsbolag: det ena är att man har en social ambition och det andra är att man vill vara en aktiv aktör i nyproduktionsprocessen. Tyvärr verkar det som att en del kommuner inte har några ambitioner inom något av de här områdena och då kan man fråga sig varför man har ett kommunalt bostadsbolag. Men de på dessa två områden där kan kommunala bostadsbolag spela en avgörande roll – både för att visa på och ta sociala hänsyn, men också för att vara med i nyproduktionsprocessen. Däremot så måste det ske på ett affärsmässigt sätt och det måste ske med tydliga spelregler mellan kommunen som ägare och bolag, utan dolda subventioner och oschysst konkurrens gentemot privata fastighetsägare. Däremot kan ett kommunalt bostadsbolag med ett stort bestånd ta större risker och spela en roll genom att ofta gå i bräschen i ett nytt bostadsområde och se till att det finns tillräckligt många aktörer i området för att exempelvis bygga en ny stadsdel. De kommunala bostadsbolagen är ett jätteviktigt och bra instrument, men det måste också skötas på rätt sätt.

4. Det kommunala självstyret, det finns en del i utredningsmaterialet som berör inskränkningar i självstyret, exempelvis gällande den regionala nivån för bostadsbyggandet. Hur ser du på den kommunala självbestämmanderätten?
– När det gäller den regionala bostadsförsörjningen kontra kommunalt ansvar, så är det en knepig avvägning och det är därför vi tillsätter en parlamentarisk utredning som ska försöka hitta en bra lösning som både är bred parlamentarisk men där man också försöker hitta en bra lösning mellan de olika nivåerna. När det gäller tekniska egenskapskrav däremot så finns det ingenting i diskussionen kring kommunalt självstyrelse som har antytt detta – det finns ingen grund i förarbeten till kommunalt självstyre som tyder på sådant. Sedan hur du utformar staden, hur du planerar och utformar ett bostadsområde – det är självklart kommunala beslut. Precis som med arkitekter och gestaltning så kan man bjuda in intressenter att lämna förslag kring mycket inom miljöfrågorna också. Men att därifrån gå till att ställa tekniska specifikationskrav är ett långt steg – då säger ju kommunerna att vi har en högre vetenskaplig kompetens på detta än den nationella myndigheten – och det kanske de har, men då borde de bli boverk istället för kommun.

5. Men om vi återgår till frågan om bostadsförsörjning och eventuellt bostadsförsörjning som allmänintresse. Hur långt kan staten tänka sig att gå för att tvinga kommunerna att bygga mera eller ha en större planberedskap?
– Problemet ligger i att om man befinner sig i en region som skriker efter fler bostäder och inte vill vara med och bygga så uppstår ett problem som inte bara berör den kommunen – det berör hela regionen. Och det är precis den avvägningen som man måste titta på. Jag personligen är inne på att man måste ha något instrument som gör att man kanske sätter upp exempelvis ett mål att bygga x antal bostäder och arbetar fram en ungefärlig rimlig fördelning. Sedan förhandlar man fram någon uppgörelse och så blir det ett åtagande som man måste leva upp till. Men hur man sedan lever upp till detta, det blir upp till varje kommun. Jag personligen tänker i sådana termer, men jag tycker att det här är en knepig fråga som måste vägas av och därför så tror jag att vi behöver en bred parlamentarisk förankring.

6. Det är ju utan tvekan ett reellt problem, inte bara i Stockholmsregionen utan även på andra håll i Sverige.
– Det gäller våra tre storstadsregioner i synnerhet, men det gäller också kring en del större centralorter. Jag bor i Jönköping nu exempelvis. Habos, en liten grannkommun, agerande i bostadsförsörjningsfrågan är oerhört viktigt för Jönköping och tvärtom. Habo är en mycket ambitiös kommun som hjälper till att lösa Jönköpings problem. Det fungerar informellt bra på vissa håll i Sverige, men sämre på andra håll. Det förslag som nu ligger i riksdagen innebär att man ska lyssna in. Man ska tvingas att lyssna in sin grannkommun informellt. Och även länsstyrelsen ska tycka till. Sedan får fullmäktige slutligen välja att strunta i det eller inte, men det blir mer transparent och mer tydligt. Det är första steget, men som sagt var, ska vi gå längre och hur – det ska den parlamentariska kommittén titta på.

7. Du har nämnt vikten av medborgardialog. Behovet av en effektivare planprocess kontra möjligheten till insyn och inflytande för medborgarna. Ser du en intressekonflikt där?
– Nej. Tvärtom, en bra medborgardialog tidigt gör ofta att planprocesserna går snabbare. Har man pratat med folk, har man lyssnat in kritik och vägt av, då löser man många problem senare också. Men teoretiskt sett så kan man idag överklaga ett projekt både i detaljplaneledet i flera, flera steg, kanske till och med driva det upp till högsta förvaltningsdomstolen och så tar man kanske samma vända kring bygglovet. Det är klart att den typen av rundgång där samma argument prövas igen i många, många olika instanser – det har inte med demokrati att göra. Det viktiga är att varje argument och varje synpunkt har en chans att överklaga åtminstone en gång och prövas av fler än den kommunala världen. Men om det antal steg vi har och antal omgångar vi har är det rätta, det är det vi ska komma tillbaka till.

8. Till sist – vad är på gång inom LOU?
– Ja, jag är också ansvarig för Lagen om offentlig upphandling och där händer det ju mycket. Dels har vi haft ett ministerråd i EU som har tagit fram ett nytt EU-direktiv, som ska upp till beslut i parlamentet i december. Sedan ska det införlivas i svensk lagstiftning. Tyvärr tar det här tid innan det har beslutats i riksdagen. Sedan har vi också presenterat ett förslag på hur vi ska förändra upphandlingsstödet: vi ska samla upp det hos Konkurrensverket, skapa en slagkraftig, resursstark enhet där – både med mer pengar, men också med samlad kompetens som är utspridd idag på Vinnova, Konkurrensverket, Kammarkollegiet och Miljöstyrningsrådet. Sedan ska vi självklart jobba med hur vi kan bli bättre på att stödja och hjälpa kommuner och upphandlande myndigheter att göra rätt från början och tänka mer strategiskt. Det kommer också i de nya EU-direktiven att bli mycket mer möjligheter till förhandlade anbudsförfaranden än vad det är idag. Det kommer att läggas in mycket mer av livscykelkostnadsperspektiv som man ska ta hänsyn till. Man kommer att underlätta för små och medelstora företag, man kommer att öka möjligheten att ställa miljömässiga, etiska och sociala hänsyn i upphandlingen. Men med fortsatt krav på att det ska vara kostnadseffektivt och att det ska vara konkurrensfrämjande också. Det är viktigt att inte glömma bort den aspekten.

 

VÄSTMETRON – Finlands för närvarande största infrastrukturprojekt

 

Byggandet av Finlands och Helsingfors ‘för närvarande största infrastrukturprojekt’, Västmetron, har nu fått vind i seglen under grannstaden Esbo.  Schaktningen av tunneln är närmast färdig och sträckan beräknas bli klar i slutet av 2015. 

Gatunätet och miljön i Helsingfors har i åratal belastats av en nästan exponentiellt tilltagande arbetsplatstrafik västerifrån i form av kilometerlånga bilköer över hela centrumudden under rusningstid. Västmetron kommer att minska behovet att köra med egen bil från det tätbebyggda södra Esbo in till arbetsplatsen i Helsingfors.
Tunnelbanesträckan Västmetron byggs i sin helhet under jorden.  Projektet omfattar även byggandet av sju nya stationer i Mattby, Idrottsparken, Hagalund, Otnäs och Kägeludden i Esbo samt på Björkholmen och Drumsö i Helsingfors. En stationsreservering har planerats i Ängskulla i Esbo.
Enligt Västmetrons VD, Matti Kokkinen, håller byggandet tidtabellen. Enligt honom har invånarna som berörs av byggandet en unik möjlighet att observera hur arbetet på Västmetron fortskrider.
Med hjälp av ett skräddarsytt uppföljningssystem visar också brytningen av tunnlar fortskrider. Tjänsten visar banans hela sträckning, stationer och schaktbyggnader.
Kartan visar även uppdaterade uppgifter om hur långt tunnel-ändarna når. Invånarna kan skriva in sin egen adress i en sökruta och se hur långt från deras hem änden av tunneln befinner sig.
Tjänsten öppnades när byggandet i Gärsviken började. Med hjälp av systemet kan man även följa upp observationsplatserna för grundvatten, buller och sättningar samt spara uppgifterna om dessa observationer. Förutom Länsimetro Oy drar projektets konsulter och entreprenörer samt myndigheterna nytta av och följer upp de här uppgifterna.
De flesta metrotunnlarna i Esbo är redan sprängda.  Även kostnadsförslaget har hållits. Sprängningen är färdig i slutet av 2013. Byggandet av Västmetron är ett samprojekt mellan städerna Esbo och Helsingfors. Enligt tidtabellen ska metrotrafiken inledas i slutet av 2015.
Västmetron blir 13,9 kilometer lång. Den kommer att bestå av två parallella tunnlar som löper hela vägen under mark.
– Utöver stationerna borrar vi 15 vertikala schakt för nödutgångar, tryckutjämning, luftcirkulation och avlägsnande av rök. För byggande och underhåll har det planerats nio körtunnlar. Resan från Esbostationen Mattby/Matinkylä till Gräsviken/Ruoholahti i västra Helsingfors kommer att ta 16 minuter, Matti Kokkinen för Nordisk Infrastruktur.
Kokkinen betonar att schaktningen som metod passar bättre än en stor tunnelborrmaskin för berggrunden i den aktuella regionen.  I allmänhet lämpar det finländska urberget för metrotunnelbyggen. Berggrunden är av prekambrisk ålder och cirka 1,8 miljarder år gammal. Den består i huvudsak av olika graniter, gnejser och migmatit, d.v.s. en blandning av olika stenarter.
På vissa platser längs metrorutten kan man se tecken på det arbete som görs under jorden. I metrotunneln krävs det till exempel en utrymningsväg och ventilationskanal som går ända upp till mark-ytan med cirka 600 meters mellanrum. 700 meter av tunneln går under havet, som djupast 57 meter, berättar VD Matti Kokkinen.

Känsliga mätinstrument

Enligt Matti Kokkinen orsakar schaktningsarbetet en hel del buller och vibration, vars effekter man i hög grad har lyckats minimera. Han säger att projektledningen har kommit överens om ett gemensamt förfaringssätt för att underlätta forskarnas och vetenskapsmännens arbete. Det innebär att sprängningarna utförs under fyra 15 långa perioder per dygn.
– Till exempel i Otnäs tvingades vi göra ett stort antal sprängningar med ganska korta avbrott. Ibland framskrider schaktningen med bara en meter åt gången speciellt på grund av de känsliga mätinstrumenten, förklarar Matti Kokkinen.
Byggbeslutet för metrolinjen västerut till Hagalund och Mattby i södra Esbo stad togs av stadens stadsfullmäktige den 26 september 2006. Västmetron kommer att gå från Gräsviken i östra Helsingfors till Mattby med stationerna Drumsö, Björkholmen, Kägeludden, Otnäs, Hagalund och Ängskulla. Senare kan linjen byggas ut ända till Stensvik. Stationen i Björkholmen var mycket omdebatterad på grund av miljöskäl.
Västmetron kommer att köras automatiskt från första början då trafiken inleds i slutet av år 2015. Helsingfors metro övergår till automatstyrda tåg redan tidigare. Det nya systemet innebär att tågen körs helt automatiskt utan förare. Trafikledarna övervakar och styr metrotrafiken från ett kontrollrum. Automationssystemet levereras av Siemens, som har erfarenhet från flera motsvarande projekt runt om i världen. Helsingfors metro körs sannolikt automatiskt i sin helhet från och med början av år 2014.

Nya planer

Västmetron har figurerat i planerna sedan 1950-talet, men Esbo stad har inte varit allt för intresserad. Till sist kom man överens om formuleringen “Södra Esbos spårförbindelse” för att undvika ordet metro och tillåta andra alternativ, såsom en snabbspårväg. Båda projekten, metron/spårförbindelsen och stadsbanan, blev likvärdiga i PLJ 2002 och planerades till åren 2010–2020.
Västmetron var länge ett omstritt projekt.  I sin helhet har dock Helsingfors´ metro visat sig vara ett lönande idé. Den har visat sig vara stadsbornas favorit och de som använder metron hör till de nöjdaste passagerarna inom kollektivtrafiken i Helsingforsregionen, betonar Matti Kokkinen.
Enligt en enkät i Helsingin Sanomat i slutet av år 2005 stödde 70 procent av Esboborna och 90 procent av Helsingforsborna en utbyggnad av Metron västerut.
Den 26 september 2006 röstade Esbo stadsfullmäktige för att bygga Västmetron till Mattby med rösterna 45-19 och baserade beslutet på den miljökonsekvensbedömning som gjorts. Samtidigt ställde stadsfullmäktige krav på både staten och Helsingfors stad gällande finansieringen och andra trafikprojekt i regionen.
Det har tagits redan ett principbeslut på att bygga en andra metrolinje, Böle – Tölö – Kampen – Skatudden – Degerö. Först byggs linjen från Kampen norrut till Böle med en eventuell förlängning mot Helsingfors-Vanda flygfält. Efter det byggs den andra linjen söderut-österut från Kampen till Degerö via de södra delarna av absoluta centrum.

Internationellt deltagande

En gren från Böle till Vik finns också bland planerna. Den första delen mellan Kampen och Böle, känd som Tölömetron, har stationer i Tölö (Tölö torg), Stadion och Mejlans (Tölö tull). Från Kampen söderut-österut planerar man stationer under Esplanaden och på Skatudden, och därefter skulle linjen fortsätta vidare under havet till Degerö och det nya bostadsområdet som kommer att byggas i Kronbergsstranden. En projektplan över sträckan Böle–Skatudden har gjorts år 2001. De första delarna av den andra linjen blir klara tidigast på 2020-talet.
Flertal internationella företag deltar i byggandet av Västmetron. Ledande svenska motortillverkaren ABB levererade de första motorerna luftväxling. De tillverkas vid ABB:s fabrik för specialmotorer i Vasa. Fabriken i Vasa har det globala ansvaret för de lågspänningsmotorer för utrymmen med explosionsrisk som bolaget tillverkar.

Text: Markku Björkman, frilansjournalist

 

 

Avfallets Moment 22

 

Sedan fjärrvärmen introducerades i Sverige på 1950-talet har det utvecklats till ett av världens mest miljövänliga och resurseffektiva uppvärmningssystem som lätt anpassas till nya bränslen. Via kol och olja är vi idag framme vid att använda biomassa och avfallsförbränning med energi utvinning som bränsle. Men medan somliga ser avfallsförbränning som ett sätt att både utnyttja avfallet och minska Europas sopberg, ser andra en risk för att investeringarna underminerar avfallshierarkin, att i första hand förhindra, återanvända och återvinna

Grundprincipen bakom fjärrvärme är termodynamikens första sats som säger att ingenting försvinner. Vi kan inte skapa eller spara energi men vi kan utnyttja den mer eller mindre effektivt. Centraliserad fjärrvärme värmer vatten till ånga som både kan alstra el i kraftvärmeverk och sen kylas ned genom att ledas ut och värma våra hem. På så vis använder vi mindre bränsle och får ut en större effekt och bättre miljö än om varje hushåll skulle göra allt det arbetet. Genom att använda förnyelsebart bränsle förbättrar vi systemet ytterligare. Svensk fjärrvärme drivs idag av 50% biomassa (framförallt rester från träindustrin), 5 % av spillvärme och 20% av avfallsförbränning.
Uppvärmning står för  nära hälften av världens energianvändning och med krav på billigare och miljövänligare system världen över ser organisationen Fjärrsyn hur svenska kommuners fjärrvärmekunnande är en potentiell exportvara. I Sverige värms över hälften av hushållen med fjärrvärme, i USA bara 1%. Det internationella intresset märks redan på att hur hälften av Global District Energy Climate Awards gått till svenska kommuner och att Borås nu i september stod värd för FN:s globala konferens om hållbar avfallshantering.

Avfallsförbränning med energiutvinning

Avfallsdeponi ska vara utfasat i EU till 2020 men Sverige kunde förbjuda deponi redan 2005 genom att utnyttja avfallet för energiutvinning, eller Waste-to-Energy (WtF). Istället för att lägga avfall på tippen där det fortsätter att avge utsläpp i luft och mark kan vi utnyttja upp till 95% av materialet till fjärrvärmen. Reningsprocedurerna är nu så effektiva att anläggningarna släpper ut mindre dioxiner än vedeldning, och bränder. Skorstenarna behandlas med kalk för att förhindra försurnat regn och den slagg med keramik och metall som blir kvar kan återvinnas ytterligare.
Men askan som blir kvar består av asbest och tungmetaller som inte kan förbrännas och är så giftig att den bara kan slutförvaras. Enbart uppvärmningen av Stockholm skapar tiotusentals ton av giftig aska så därför är den nyaste Wtf-teknologin, plasmaförgasning, högintressant. I den processen utsätts avfallet för en temperatur på över 6.000 grader (hetare än solens yta) och det ska kunna omvandla 100% av materialet till vätgas i ett slutet system som förhindrar alla skadliga luftutsläpp.

Avfallsförbränningens Moment 22

WtF är idag en växande marknad. Enligt marknadsanlytikerna Frost & Sullivan, beräknas WtF omsätta 27 miljarder kronor bara i Europa. I takt med ökningen, växer också kritiken. Det görs framförallt tre invändningar.För det första att transporten av avfallet ökar koldioxidutsläppen från godstrafik. Utsläppen är mindre än om vi jämför med deponi men målet är trots allt är en minskning av både deponi och koldioxidutsläpp. För det andra att vinstpotentialen och transporterna öppnar för en svart marknad på samma vis som redan skett med vårt elavfall. För det tredje, att WtF-satsningen underminerar EU:s ramdirektiv för avfallshantering som anger piroriteringsordningen: förhindra, återanvända, återvinna, tillvarata på andra sätt (i vilket WtF ingår) och i sista fall deponera.
EU-kommssionens Roadmap to a Resource Efficient Europe innehåller bland annat målet att enbart material som inte kan komposteras eller återvinnas ska förbrännas för energiutvinning 2020. Nätverket GAIA, The Global Alliance for Incinerator Alternatives, släppte nyligen rapporten Incineration overcapacity and waste shipping in Europe som visar att flera förbränningsanläggningar inom EU har kapacitet att bränna mer än det icke-återvinningsbara avfallet. Detta gäller för anläggningar i Sverige, Tyskland, USA, Nederländerna och Danmark. Rapporten visar också hur de anläggningar som nu byggs i exempelvis Storbritannien beräknas ha en kapacitet 10 miljoner ton över den beräknade avfallsmängden. Vad motiverar investeringar och pedagogiska satsningar på återvinning när dyra WtF-anläggningar kräver ekonomisk avsättning i många decennier framöver och en stadig tillförsel av bränsle?
Intresseorganisationen Avfall Sverige påpekar att WtF är en långsiktig utveckling, och att avfallsmängden korrelerar med den ekonomiska konjunkturen vilket gör det svårt att i dagsläget se var kapaciteten kommer ligga. Men om lågkonjunkturen är förklaringen till att vårt avfall minskat så är arbetet med att förhindra avfall desto viktigare. Enligt Eurostat alstrade varje person i Europa 2010 ca 500 kg. Cypern producerade mest med 760 kg och Sverige drygt 400 kg per person (det inkluderar inte det importerade avfallet), och det är flera gånger högre än det framtida EU-målet.

Avfallets livscykel

Avfall är inte förnyelsebart i betydelsen att det  återskapas på naturlig väg såsom sol, vind och vatten, men så länge det finns människor finns det någon sorts avfall som behöver utnyttjas så resurseffektivt som möjligt. Att utnyttja vissa typer av avfall till WtF är bättre än att låta det ligga på deponi men när avfallet är bränt finns det inte mer. Återanvändning, återvinning och rötning kan fortsätta materialets livscykel längre än vid förbränning, framförallt om man kombinerar detta med att producera produkter som ger mindre icke-återvinningsbara rester. Redan idag kan över 60% av innehållet i en svensk soppåse återvinnas, enligt Avfall Sverige. Eurostat från 2010 visar att Sveriges kommuner återvinner och komposterar 50% av hushållsavfallet och bränner 49%, vilket är näst högst i Europa efter Danmark. Högst återvinning och kompostering sker i Österrike 70%, Belgien, Tyskland och Nederländerna 61–62%.
Organisationer som Naturskyddsföreningen och GAIA, liksom Återvinningsindustrierna och Industrigruppen Återvunnen Energi efterfrågar satsning på mer långsiktiga lösningar än WtF som måste uppmuntras före WtF, såsom spillvärme från industrin, biogas och rötning av biologiskt avfall där även restprodukten är näringsrik och kan användas. Därtill uppmanar Naturvårdsverket kommuner och landsting att förebygga avfall i sin egen verksamhet och för hushållen. Avfallsförbränning med energiutvinning måste vara en tillfällig lösning.<<

Text och foto: Anna Larsson Berke, frilansjournalist