12 dec Vem äger staden?

”Vem äger staden?”

Den frågan har sysselsatt sociologen och urbanforskaren Catharina Thörn under mer än ett decennium. Vi är inne på en farlig väg med städer som byggs för ett fåtal men utestänger resten. En ”latte-ekonomi” har tagit över, menar hon.

Av Mattias Hagberg, frilansjournalist   Foto: Johan Wingborg

Ljudet från espressomaskinen dränker för ett ögonblick Catharina Thörns röst. Hon böjer sig lite framåt över kafébordet för att överrösta det skarpa vinande ljudet.

– Den tyske konstnären Christoph Schäfer, som jobbar mycket med den moderna urbaniteten, brukar säga att något hände den dagen vi började gå runt med en ”latte” i handen på stan. Vi blev lite som skådespelare på en scen. Det är nästan som om vi själva började iscensätta föreställningen om hur ett modernt och trendriktigt stadsliv skall se ut.

Chatarina Thörn har precis återvänt från en resa till Hamburg, en resa som delvis präglats av Christoph Schäfers tankar om den stadsomvandling som just nu pågår i Hamburg, och som han sammanfattat i boken The City is our Factory.

– Christoph Schäfer menar att staden i sig är den nya fabriken där den så kallade kreativa klassen kan ses som skapare av mervärde genom sin blotta närvaro och sin konsumtion, säger hon och fortsätter:

– Den här ”lattebaren” som vi sitter på just nu är ett bra exempel. Låt säga att några trendriktiga reklamare eller konstnärer brukar komma hit och dricka kaffe. Det ger ägaren till kaféet en del pengar, men det skapar också symboliskt kapital. Lattebaren är inte bara en lattebar utan också en scen, och med ”rätt” människor på plats skapas ett värde för kaféägaren. Han eller hon kan ta mer betalt eftersom stället lockar ”rätt” människor. Men det slutar inte där, och det är detta som är det intressanta: lattebaren ger också fastigheten ett ökat värde eftersom den rymmer den trendiga lattebaren med de trendiga människorna. Det betyder alltså att lattebaren och dess gäster är producenter av fastighetskapital.

Centrum för konsumtion

Det här resonemanget, säger Chatarina Thörn, kan sedan utvidgas till hela gator, stadsdelar och städer. Med ”rätt” människor, ”rätt” affärer och ”rätt” restauranger på plats skapas en aura och en atmosfär som ökar värdet på allt från enskilda fastigheter till hela stadsdelar och städer.

– Om städer förr var centra för produktion är de i dag centra för konsumtion. Därmed har staden, eller stadsdelen, i sig blivit central. Det gäller att locka till sig konsumenter, investerare och kapital.

Resultatet, menar Catharina Thörn, är ett samhälle där alla kommuner, stadsdelar och fastighetsägare tävlar om att vara ”trevligast”, ”chicast” och ”trendigast”.

Men, kan man fråga sig, vad är problemet med detta? Är det inte bra om städer tävlar om att vara trevliga? Är det inte naturligt att vissa stadsdelar framstår som mer intressanta än andra? Är det fel att gå på stan och dricka ”latte”?

– Jo, säger Catahrina Thörn, om man nöjer sig med att sitta på lattebaren och sörpla kaffe är det svårt att se några problem med utvecklingen. Men om man bara tänker efter lite grann inser man snabbt att de senaste decenniernas utveckling har en hel del baksidor.

Återigen kan kaféet vi sitter på fungera som exempel.

– Föreställ dig nu att ett gäng tanter börjar komma hit varje dag och att de trendiga reklamarna samtidigt tröttnar på att gå hit. Plötsligt har den ”rätta” atmosfären försvunnit, och med den värdet på hela fastigheten.

Fiktiva värden

Problemet med hela ”latteekonomin” är att den bygger på fiktiva värden som kan försvinna lika snabbt som de skapas. Det blir helt enkelt en sorts spekulation i symboliskt kapital.

– Det riktigt obehagliga är att detta inte bara gäller för enskilda fastighetsägare, som vill öka värdet på sina fastigheter genom att marknadsföra dem som trendiga, utan för hela städer och hela kommuner. Under de senaste två decennierna har vi sett hur alltfler städer satsar allt större summor på marknadsföring och på olika varumärkesstrategier. Kommunpolitiker över hela världen har börjat se på sina städer som företag som skall marknadsföras så att de lockar turister, studenter och kapital. Och då går någonting förlorat.

Enligt Catharina Thörn är det här en strategi som framför allt riktar in sig på kapitalstarka grupper och som nästan uteslutande färgas av ideal och föreställningar hos den vita övre medelklassen.

– Tittar man på hur fastighetsbolag och kommuner bygger och på hur de marknadsför sig, så ser man att de nästan uteslutande vänder sig till just denna del av samhället. Det är som om ingen annan räknas. Det betyder att man aktivt arbetar för att utestänga en massa människor. Man bygger en stad för ett fåtal eftersom man bara ser till de kortsiktiga ekonomiska vinsterna.

Lattebaren igen. För att undvika att förlora värdet på kaféet gäller det att behålla de kapitalstarka reklamarna och hålla borta ”tanterna”. Eller med andra ord, det gäller att exkludera alla dem som inte tillför symboliskt kapital till kaféet och fastigheten. Av samma anledning blir stadsdelar och hela städer allt mer exkluderande, allt mer segregerade.

– Utestängningen kan gå till på många olika sätt. Man kan tala om en ”mjuk” och en ”hård”. I det första fallet handlar det om sättet man behandlar folk på, om blickar, miner, sättet man klär sig på och om hur man förväntas bete sig, men också om sådana saker som hur mycket det kostar att köpa till exempel en kaffe. I det andra fallet handlar det om ökad övervakning, det vill säga fler ordningsvakter eller om offentliga platser som privatiseras och görs otillgängliga för vissa människor.

Därmed skapas ett ”rent” och homogent stadsrum, fritt från friktion och överraskande möten.

– För mig är städer intressanta eftersom de är förtätade och tvingar människor från olika delar av samhället att mötas. Men det där håller på att försvinna. Vårt stadsrum spaltas upp, friktionen försvinner och städerna blir tråkigare, åtminstone i centrum.

Vem är staden till för?

Catharina Thörns intresse för städer och denna typ av exkludering föddes under hennes arbete med en avhandling om hemlösa kvinnor i början av nollnolltalet.

– Jag mötte kvinnor som beskrev Göteborg på ett helt annat sätt än många andra skulle ha gjort. Det är en vanlig uppfattning att Göteborg är en öppen och välkomnande stad. Men de här kvinnorna såg istället en stad med porttelefoner och säkerhetsvakter som stänger ute massor av människor. Jag började undra vem staden egentligen är till för? Vem som har rätt till staden?

Sedan avhandlingen blev klar 2004 är det just den typen av frågor som sysselsatt henne. I dag jobbar hon på Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet och håller bland annat på med ett projekt om hur Göteborgs och Stockholms innerstäder har omvandlats under de senaste åren. Dessutom är hon en flitig debattör som gärna deltar i den offentliga debatten om stadsutveckling. Hon är inte rädd för att samtidigt vara aktivist och forskare.

– Den väg som samhället har slagit in på är farlig. Samhället blir allt mer segregerat, allt mer exkluderande. Många känner sig inte välkomna. Alla de upplopp och anlagda bränder vi sett de senaste åren är ett utslag av detta. Och vad satsar politikerna på, jo, ikonbyggnader som skall locka fler turister till staden, som om fler turister skulle lösa svåra sociala problem.

Personligen hoppas hon på en motrörelse, på protester mot utvecklingen. Något som hon såg växa i Hamburg.

– Där har utvecklingen gått så långt att vissa delar av medelklassen känner sig drabbade. De har inte längre råd att bo och handla där de vill. De börjar helt enkelt känna sig utestängda, precis på samma sätt som en massa andra mindre röststarka människor gjort länge. Tyvärr verkar det som om medelklassen måste drabbas innan den här typen av protester får något genomslag.

– Vad vi behöver är ett nytt perspektiv på stadsutveckling. Hela föreställningen att städer och stadsdelar tävlar med varandra är fel. Vi kan inte bygga ett hållbart samhälle på idén att någon måste vinna och någon måste förlora. Städer och samhällen kan komplettera varandra, det är en betydligt naturligare inställning. Det räcker inte att titta på de ekonomiska intressena. Ett samhälle är mer än ekonomi.

Ekonomin bakbinder

Samtidigt som städer och kommuner över hela världen har blivit mer utestängande, mer segregerande, är många politiker måna om att lyfta in ”vanliga” medborgare i olika projekt kring stadsutveckling. Själv deltog Catharina Thörn för några år sedan i ett medborgarprojekt initierat av Göteborgs kommun kring utvecklingen av Södra älvstranden.

– Politikernas intentioner var säkert goda, de ville få trevliga förslag på hur området kunde gestaltas, men den grupp jag ingick i valde istället att lyfta segregationen och hur planeringen av centrala stan kunde bidra till att lösa den sociala uppspaltningen i Göteborg. Vi föreslog att älvstranden delvis skulle bebyggas med billiga hyresrätter där boende i förorten skulle få förtur. Det var politikerna inte beredda på. Dessutom var de redan bakbundna av en ekonomisk logik. Södra älvstranden skulle byggas i partnerskap med privata fastighetsbolag och då fanns det givetvis inget utrymme för billiga hyresrätter.

Det mesta var med andra ord redan uppgjort när medborgarna kom in i processen. Och så ser det, enligt Catharina Thörn, ut i de flesta städer. Politikerna har lämnat ifrån sig initiativet till dominerande ekonomiska intressen.

– Ett stort byggbolag är aldrig intresserat av att lösa sociala problem. Det vill i första hand tjäna pengar. Men mitt intryck är att allt fler upptäcker problemen med den här modellen och att vi i framtiden förhoppningsvis kommer att se alternativ.

Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs Universitets forskningsmagasin GU-spegeln.