Stadsbyggnad nr 5/2017 ute nu! Numret innehåller massor av nyttig och inspirerande läsning.

Temat för nummer 5 är Infrastruktur och du kan läsa en stor intervju med bostadsministern som berättar om vad han ser som den största utmaningen.

I numret kan du läsa om hur spårsatsningar efterlyses och behovet av att tänka nytt kring finansiering för att täcka det enorma investeringsbehovet.

I numret kan du också läsa om hur de kommuner som är bäst på laddinfrastruktur och elbilar arbetar med frågan.

Läs även om läget i landet för grundvatten och dricksvatten och de mångmiljardinvesteringar som väntar för vattenledningsnäten i landets kommuner för att klara förnyelse, befolkningsökning och klimatanpassning.

Detta och mycket mer får du i nr 5/2017 av Stadsbyggnad. Hoppas att du får en nyttig och inspirerande lässtund!

 

Vattenledningsnätet måste rustas upp

Förra året var det torraste på 40 år. I år blev det ännu torrare, och stora delar av Sverige drabbades av vattenbrist. Flera kommuner än vanligt tvingades införa bevattningsförbud. Och debatten om dricksvattenförsörjning tog ordentlig fart.

Vattenbristen bredde ut sig i såväl södra och mellersta Sverige som i södra Norrland. Grundvattensituationen förvärrades under sommaren och nivån i de stora grundvattenmagasinen var fortfarande i mitten av september mycket under det normala. Vattennivåerna i sjöar och flöden i många vattendrag var också låga under sommaren ända upp till södra Norrland, och det var ännu i september risk för vattenbrist på många håll. Hjälmaren låg nära rekordlåg nivå för denna tid på året.

– Att det kom mycket regn under augusti förbättrade läget jämfört med högsommaren. Men det är framför allt de mindre grundvattenmagasin och vattendragen som har fyllts på. För större magasin kan det ta flera månader innan de stiger mot normala nivåer, berättar Elinor Andersson, hydrolog på SMHI.

– Vattenverken på Gotland och Öland och i sydöstra delen av landet är vana att hantera vattenbrist men för många av våra medlemmar har det varit något helt nytt. De har jobbat intensivt med att kartlägga läget, informera allmänheten och flera kommuner än tidigare har infört bevattningsförbud, säger Anna Linusson, VD på branschorganisationen Svenskt Vatten.

– Den här sommaren är en viktig påminnelse om vad klimatförändringarna kan komma att innebära i delar av landet. Och vi vet att många kommuner inte har kommit så långt med klimatanpassningen. Dricksvatten är en förutsättning för att samhälle, näringsliv och olika verksamheter ska fungera. Blir det brist ökar risken för konkurrens mellan olika samhällsintressen, fortsätter hon.

Torkan påverkar inte bara kvantiteten utan också kvaliteten på vattnet. Minskar vattenvolymen i en täkt så blir föroreningarna mer koncentrerade. I kustområden finns också risk för saltvatteninträngning. Även växt- och djurliv i sjöar och vattendrag påverkas.

– Det är inte bara minskad nederbörd som påverkar hur stor vattenbristen blir utan också när den faller, vintern är att föredra då grundvattnet fylls på. Även avdunstning spelar en stor roll, säger Elinor Andersson, som hoppas på mycket snö i år.

Även andra faktorer har betydelse. De utdikningar som gjordes under 1900-talet leder bort vattnet istället för att det fördröjs naturligt i marken. Ungefär en fjärdedel av Sveriges naturliga våtmarksareal har försvunnit genom utdikning, sjösänkning och uppodling. Regeringen satsar nu huvuddelen av 200 miljoner kronor på en våtmarks-
strategi. Resten av pengarna går till Sveriges geologiska undersökning (SGU) för att göra fördjupade kartläggningar av grundvattenresurserna i särskilt utsatta regioner och till den nationella vattenkatastrofgruppen VAKA.

I många kommuner, särskilt de där vattenbristen återkommer varje vår och sommar, pågår ett intensivt arbete för att förbättra dricksvattenförsörjningen, ofta genom samarbeten över kommungränser. Några exempel är sökandet efter nya grundvattenkällor, planering för reservvattenförsörjning, nya bräckvattenverk på Gotland och Öland samt överföringsledningar från vattenrikare kommuner som till exempel från Kalmar till Öland. Men bidrar vattenverken själva till vattenbristen? Ibland påstås det att 25 procent av dricksvattnet läcker ut i marken.

Eftersom det inte går att mäta verkliga läckor mäts istället skillnaden mellan det vatten som levereras till dricksvattennäten och vattenförbrukningen hos kunderna. Idag debiteras ungefär 75 procent av levererat dricksvatten.

– En del debiteras dock inte utan används av VA-verksamheterna vid till exempel spolning och rengöring. Det kan också handla om förbrukning inom andra förvaltningar, som inte debiteras internt eller vatten som används som brandvatten, berättar Anne Adrup, rörnätsexpert på Svenskt Vatten.

– Av resterande levererat dricksvatten utgör sedan mellan 15 och 20 procent av vattenförluster i mediankommunen. Meni begreppet vattenförluster ingår också något vi kallar skenbart utläckage. Dit räknas till exempel otillåten förbrukning eller fel på vattenmätare där små flöden, som till exempel en toastol ”på rinn” kan undgå att registreras av vattenmätaren.

– Och när det så kallade skenbara utläckaget räknats bort så återstår det verkliga utläckaget från både det kommunala vattennätet och de privata serviserna. Det är mellan 10 och 15 procent av levererat dricksvatten. Begreppen vattenförluster och verkliga läckor blandas ofta ihop och då är det lätt att tro att närmare en fjärdedel eller mer av dricksvattnet hamnar i backen. Men så är det inte, konstaterar Anne Adrup.

– Vattnet som läcker ut är inte förlorat eftersom det går tillbaks till vattnets kretslopp. Situationen ser väldigt olika ut i landet och varje vattenverk måste göra en värdering av hur betydelsefullt det är att förhindra utläckage i den egna kommunen i relation till hur god tillgång till vatten man har och vad det kostar att laga läckor som ofta är så små att de är svåra att hitta, säger Anna Linusson och påpekar också att det finns ett enormt behov av investeringar i hela VA-sektorn.

– I år investeras 12 miljarder. Från 2018 och 20 år framåt behöver den summan ökas till 16,5 miljarder, det vill säga 35 procent per år.

Uppskattningsvis står dricksvatten- och avloppsnätet tillsammans för 75 procent av det totala investeringsbehovet och det gäller både förnyelse och nybyggnad. Investeringarna
i dricksvattennätet skulle behöva vara närmare fem och en halv miljard. Annat som påverkar investeringsbehovet är befolkningsökning, klimatanpassning och ökade krav på såväl vatten- som avloppsverk.

– För att klara det behöver VA-taxorna fördubblas i dagens penningvärde under kommande 20 år. Trots det ser vi att taxeutvecklingen går åt motsatt håll. Ökningen i år är lägre än på över tio år, om än med stora variationer mellan kommunerna, berättar Anna Linusson.

Fördubblade taxor skulle för en normalvilla innebära att vattentjänsterna om 20 år kostar drygt 14 000 kronor per år. Men att höja VA-taxan är politiskt känsligt. Dricksvattenutredningen, som nu bereds i regeringskansliet, vill dock se en ändring i vattentjänstlagen som tvingar huvudmannen att se till att det finns en plan för förnyelse och underhåll av dricksvattensystemen.

Text: Lise-Lotte Nilsson, frilansjournalist

 

Fakta:

Sverige har idag drygt 1 750 kommunala vattenverk, varav cirka 1 500 är mindre grundvattenverk. Tillsammans försörjer de 90 procent av befolkningen.

Det svenska dricksvattennätet är långt. Sammanlagt är det 111 700 kilometer, vilket motsvarar 2,8 varv runt ekvatorn. Det kommunala nätet svarar för 77 procent och de privata servisledningarna innanför den så kallade förbindelsepunkten för 23 procent. 2015 levererades totalt 856 800 000 kubik- meter dricksvatten. Om man antar att utläckaget på 10 till 15 procent är jämnt fördelat över hela ledningsnätet varierar läckaget från det kommunala dricksvattennätet med mellan 66 och 99 miljoner kubik- meter och från det privata med 20 till 30 miljoner kubikmeter.

Ledningarna för dricksvatten har ett mycket högt tryck och även små sprickor kan på grund av trycket medföra stora utläckage. Ett läckage på 10 till 15 procent kan förklaras med att det sitter ett hål stort som tvärsnittet på en tändsticka på var 4,1 till 2,7 kilometer. Eftersom längden på dricksvattenledningar per person varierar stort mellan olika kommuner så kan därför mer dricksvatten, räknat som procent, läcka ut i en glest befolkad kommun.

 

Infrastrukturen för elbilar utvecklas i en rasande fart

Utbyggnaden av laddinfrastrukturen för elbilar pågår för fullt i Sverige. Regeringen och Klimatklivet har reserverat betydande belopp fram till år 2020. Enligt elkraftbranschens intresseorganisation Power Circle, så saknar en tredjedel av landets 290 kommuner laddstationer för elbilar.

– Den stora utmaningen framöver är att ordna laddplatser i anslutning till flerfamiljshus. Bilpool för elbilar kan därför vara ett smart alternativ för stadsbor, säger Gordon Strömfelt, som arbetar med elfordon och laddinfrastruktur för organisationen Gröna bilister.

Mattias Goldmann, chef för Fores 2030-sekretariatet, tror att de flesta kommuner som har laddstolpar tar betalt för elen.

– Köpcentrum och restauranger lockar kunder med att erbjuda gratis laddning. Tesla tar inte heller betalt för de laddstolpar de har satt upp utmed de stora vägnäten, från Löddeköpinge i söder till Skellefteå i norr.

Fores och elbolaget Fortum har rangordnat kommuner i Sverige som just nu är bäst på elbilar och laddinfrastruktur. På första plats kommer Gävle, på andra plats Östersund och på tredje plats Falun. Gemensamt för alla tre är att lokala och kommunägda energibolag håller i lanseringen av elbilar och laddinfrastruktur.

– Vi tillhandahåller produkter och tjänster som gör det enkelt för företag, bostadsrättsföreningar och fastighetsägare att erbjuda smarta laddlösningar för elbilar, berättar Nils Westling, verksamhetsutvecklare
på Gävle energi.

Kommunen har olika typer av lösningar, beroende på hur behoven ser ut. Det kan handla om snabbladdare, semisnabbladdare och laddningsboxar. En fråga man kan ställa sig är om till-
gången på el är tillräckligt stor om alla i staden väljer att ha elbil?

– Generellt sett är elnätet överdimensionerat och än så länge täcker utbudet de behov som finns. Om alla hushåll i Gävle skaffar elbil, så får man antagligen införa ett system där det inte går att ladda bilarna samtidigt. Det finns sådana lösningar med styrda laddningstider, så kallade smarta elnät, förklarar Nils Westling.

Gävle kommun köpte en elbil redan för 20 år sedan, en relativt enkel modell kallad Elon.

– Två år senare köpte vi fem norska elbilar av märket Think och satte upp fem laddstolpar, som placerades vid Köpcentrum och Teknikparken.

En bil lånades ut till Hovstallarna i Stockholm och tre till privatpersoner i Gävle, som fick prova att köra elbil i vardagen. En familj som pendlade mellan Gävle och Sandviken var väldigt nöjda. Bilarna hade en relativt stor räckvidd, cirka 10 mil. År 2013 avvecklades Think och kommunen leasar nu fem Nissan Leaf med snabbladdare via Nordea Finans. Bilarna används av energibolagets arbetsledare, marknadsförare, försäljare och liknande.

Batterierna är i god kondition och fordonen rullar utan problem. En fördel med elbilar är att de inte behöver servas, vilket sänker kostnaderna. Bromsar och vindrutetorkarblad kollas med jämna mellanrum och behöver ibland bytas ut.

År 2015 satte Gävle energi upp tre snabbladdstationer med likströmsladdare vid fotbollsstadion och elbolagets huvudkontor, vilket ger betydligt högre effekt än tidigare. Nyligen sökte kommunen och beviljades 1,8 miljoner kronor från Klimatklivet. Pengarna ska finansiera halva investeringen av 83 laddstolpar för bland annat hemtjänsten och omvårdnaden i Gävle kommun.

– Hemtjänstens elbilar har laddats i ledningar till motorvärmarstolpar, vilket inte fungerat. Ledningarna blev överbelastade, säkringarna gick och laddningen tog för lång tid. När vi satte upp laddstolpar på 22 kilowatt blev det en enorm skillnad, säger Nils Westling.

Kommunen planerar nu för 29 publika laddstolpar, vid järnvägsstationens pendlarparkering, konserthuset, Slottstorget, golfbanan, fotbollsrinken och hockeyrinken. Elen är gratis till år 2018, och därefter utgår en avgift på ungefär tre kronor per mil. En timmes laddning ger en körsträcka på cirka 11 mil.

AnnSofie Andersson, kommunstyrelsens ordförande i Östersunds kommun och styrelseordförande i energibolaget Jämtkraft, menar att kommunen tidigt insåg att elbilar måste ha en laddstruktur som fungerar.

– Vi har ett samarbete med Sundsvall och Trondheim,
SÖT, och har sökt pengar från strukturfonden Interreg. Norge bidrar med egna medel. Det finns nu en laddinfrastruktur utmed E 14 i hela 45 mil, från Sundsvall till Trondheim, vilket är bra för framförallt turistnäringen. Folk som åker till Åre kan ladda bilen hela vägen med jämna mellanrum, efter fem till åtta mil.

Kommunen har laddhybrider och rena elbilar, samt biogas- och bioetanolbilar, vilket varit ett medvetet val sedan mitten av 1990-talet. Trondheim har kommit långt inom det här området vilket är väldigt lärorikt.

I Östersund finns många laddstolpar, och i Lillänge norra Europas första snabbladdare. Den laddar elbilen på 20 minuter för en körning på ungefär 30 mil.

– Vi har sökt och fått bidrag från EU, Energimyndigheten och Klimatklivet. Skälet till att vi nått framgång är nog att vi varit målinriktade och tidigt ute, tror AnnSofie Andersson.

Falun har sparat mycket pengar på sina elbilar. Den lyckade omställningen till en fossilfri fordonspark är nog främsta skälet till att kommunen hamnat på tredje plats i tävlingen om landets mest framgångsrika elbilskommuner.

– Våra elbilar och vår laddinfrastruktur visar att elbilar är funktionella även i landsbygdskommuner norr om Dalälven, säger Daniel Asplund, projektledare på Falu Energi & Vatten.

Arbetet med att utveckla kommunens laddinfrastruktur fortsätter och nya laddstationer är på gång.

– Det blir fler och fler elbilar på vägarna och våra laddstationer används flitigt. Vi har precis driftsatt en ny station vid Rese- centrum i Falun och nästa år räknar vi med att bygga ut laddinfrastrukturen ytterligare. Bostäder och företag vill ha egna laddstationer, vilket vi gärna hjälper till med.

Text: Ylva Berlin, frilansjournalist

”Största utmaningen är att bygga städer för alla”

Peter Eriksson, MP, bostads- och digitaliseringsminister tog sig tid i ett i övrigt mycket hektiskt schema med bland annat spadtag för Göteborgs stads stora bostadssatsning BoStad2021 till att hålla ett föredrag på Föreningen Sveriges Stadsbyggares 115:e årskongress och därefter ge en intervju för tidskriften Stadsbyggnad.

Peter Eriksson, vilken är den största utmaningen i bostadssektorn?

– Ja, som jag ser det är det att se till att vi bygger städer för alla, att vi inte bara bygger för den välbärgade medelklassen som kan betala för dyra bostadsrätter i centrala delar av städerna utan att vi ser till att ta fram hyresbostäder både för studenter och för nyanlända, för hela befolkningen. Det är den stora utmaningen.

Hur ska man möta den utmaningen?

– Det är därför vi har inrättat investeringsstödet så att man kan få ett rejält stöd om man ser till att hålla nere hyrorna i 15 års tid när man bygger nya bostäder, men det är också därför jag jobbar med att driva på för att få ner kostnaderna i nyproduktion och då är industrialiseringen av bostadsproduktionen rätt så viktig. Att få en ökad andel som tas fram i fabrik, det ökar produktiviteten, det sänker kostnaderna och gör att vi kan få fram bostäder till ett lägre pris. Men också andra sätt att öka konkurrensen är viktigt och där är ju inte minst kommunernas arbete med upphandlingar avgörande för hur man gör det här rent praktiskt, när man lägger ut saker och ting på upphandling och konkurrensutsätter.

Hur arbetar man långsiktigt och parerar en kommande lågkonjunktur? Tidigare har byggandet stannat av.

– Sista gången kan man inte riktigt säga var en lågkonjunktur utan det var ju en krasch i hela finansmarknaden som hände 2008 och det påverkade ju så gott som all industri och verksamhet och inte minst byggindustrin. Inträffar det sådana händelser så är det saker som man inte kan påverka så mycket, men vi behöver en långsiktig planering och det är ju framförallt i kommunerna som man måste jobba så. Vad vi kan göra från statens sida, det är att stödja – om det skulle bli så då kan vi ju på olika vis stödja ett fortsatt arbete med att se till att det finns byggprojekt som drivs på. Så staten kan vara med och påverka, men det är framför allt kommunerna som måste våga se långsiktigt på sina projekt och satsningar, som exempelvis här i Göteborg då man jobbar med Älvstaden.

Kan man tänka sig någon form av regler som mer eller mindre tvingar kommuner att hålla en planreserv exempelvis?

– Ja, det kan man tänka. Man kan också tänka sig mera morötter, att man gynnar kommuner ytterligare om man håller igång bostadsproduktion under en svacka i ekonomin. Det tycker jag att man måste vara öppen för.

Hur ser du på allmännyttans roll?

– Jag tycker att i den diskussion som har varit efter de senaste lagändringarna så har det varit för mycket ensidig diskussion kring att det ska vara en affärsdrivande verksamhet. Jag tycker att man måste komma ihåg att meningen med att vi har allmännyttiga bolag, det är ju faktiskt att det finns en social och politisk utgångspunkt här. Så att jag tycker att den bör man hävda kanske lite mer än vad vi har gjort tidigare och se till att allmännyttan också bidrar till att vi får fram bostäder till alla och inte bara ser sig själv som vilket annat privat bolag som helst som är till för att tjäna pengar.

Du har själv sagt att miljö- och hälsoaspekten är viktig. Hur hållbart är det att bygga i bullerutsatta lägen?

– Jag tycker att man kan göra det om man till exempel ser till att man bygger så att det finns en skyddad sida också. Då går det att göra det på ett bra sätt och det blir bra bostäder, men jag tycker att man ska vara försiktig om det inte går att skapa en sådan situation.

När det gäller stadens allmänna funktioner, ser man på sina håll att det byggs bort parker, det byggs på idrottsplatser och det är svårt att få in skolor centralt placerade i nya stadsdelar. Är det något som skulle gå att reglera på något sätt?

– Alltså, rent formellt så går det ju att göra. Vi har inget sådant i pipeline utan jag tror ju att det viktigaste i den frågan kortsiktigt sett är ju att diskutera och visa att det faktiskt är viktigt att vi också har grönområden. Jag tror att en viktig diskussion som kommer är också frågorna kring naturvården för där har det varit en fråga om att skydda och bevara väldigt mycket men när vi nu får en allt mer förtätad stadsmiljö så måste vi också utveckla naturvårdsperspektivet och se hur vi får in en diversifierad mångfald, biologisk mångfald i staden även i tätare bostadsområden och hur vi ser till att vi inte bara i den kommunala marken utan även i kvartersmarken bygger och utvecklar den på ett sätt som gör att vi får in mångfald och grönytor.

När det gäller bostäder och planering har det varit väldigt många utredningar och det har tittats på och vänts på väldigt många olika regler. Finns det ett behov av att ta ett större grepp, ett helhetsgrepp på alltihop?

– Vi har tagit det nu. Den största utredning som staten överhuvudtaget gör idag, det är den som handlar om att se över hela Boverkets byggregler. Så det är en jättestor utredning som man har ett helhetsperspektiv på. Sedan kan man också tänka sig att man ser över andra delar ur ett mera långsiktigt perspektiv, men jag tycker att vi har ett ganska heltäckande perspektiv. Det som det inte händer så mycket kring än så länge är ju skattesystemet men där får vi hoppas att vi kan göra saker förhoppningsvis nästa mandatperiod istället.

Där finns det ju tydliga politiska låsningar, men du tror ändå att det går att komma framåt nästa mandatperiod?

– Ja, det måste man väl ändå hoppas att det går, därför att det kan vi ju inte se som en naturlag att det måste vara politiska låsningar i all evighet där.

Då går jag över till din andra portfölj, digitaliseringen. Du har pratat om digitalisering av planprocesser, hur ser vägen dit ut i dagsläget?

– Nu har Boverket och Lantmäteriet uppdrag på det här området. Lantmäteriet är viktigt för de har väldigt mycket av grunddata som kommer in där och Boverket har fått extra pengar för att skynda på arbetet med att få fram standarder och mitt mål är att vi ska kunna först ta fram standarder inom området och sedan i nästa steg också lagstifta om att alla ska använda dessa standarder för att det är först då som vi får ut den stora effekten kostnadsmässigt och också ut till alla byggherrar och arkitekter för att man ska kunna vara med
i projekten på ett närmare sätt.

Om vi nu tänker oss en situation med väldigt mycket öppna samhällsdata, finns det säkerhetsrisker med det också?

– Ja, det är otroligt viktigt att vi också blir bättre på säkerhetsområdet. Det är absolut så. Det gäller all digitalisering praktiskt taget. Vi har varit lite naiva under lång tid och behöver säkra upp detta för annars vågar folk i praktiken kanske inte använda nätet och de möjligheter som finns där.

Intervjun genomfördes i samband med Föreningen Sveriges Stadsbyggares 115:e årskongress, den första kongressen under det nya namnet som beslutades på årsmötet 2016 efter alla år med namnet Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen. På årets årsmöte valdes en ny föreningsstyrelse för 2018, vilket även innefattade val av ny ordförande, Jan G Nilsson, som efterträder Bo Bäckström.

Årskongressen hade i övrigt en kunnig skara föredragshållare som talade på temat Innovativt stadsbyggande utifrån perspektiven stadsplanering, stadsbyggnadsteknik och stadsbyggnadsprojekt.

Text och foto: Stefan Wemmel Ljung, redaktör Stadsbyggnad