03 jun Elitidrottens krav på kommunerna är en dödskyss
Sakkunskap och professionalism kan sätta emot när drömmande politiker pressas mot väggen av machokulturer inom idrotten. Politikernas tilltagande rädsla och kamp mot en allt svagare kommunal ekonomi har tillsammans med de nationella idrottsförbundens krav skapat en politisk, ekonomisk och juridisk frizon. Kring arenorna har svensk lag satts på undantag.
Under våren har SKL, Sverige Kommuner och Landsting tagit ett samlat grepp på problematiken.
Av Kajsa Althén, frilansjournalist
SKL:s initiativ tas mot bakgrund av idrottens växande krav på nya och bättre arenor, främst kravlistor från Svenska Fotbollförbundet och från ishockeyn, men också bandy, basket och innebandy finns med bland de högröstade.
Frågan är politiskt mycket känslig – att i en mindre kommun gå emot en stark och populär klubb kan ha ett högt politiskt pris. Flera kommuner är skrämda av klubbarna, de vågar inte ställa sig vid fronten, utan vill att SKL samlat skall ta fighten mot klubbarna.
Alla politiker som hoppas på de nya, stora arenorna och på att bli en liten knappnål på PR-konsulternas kartor vet att elitidrotten inte kan fylla arenorna. De behöver få in en Bruce Springsteen eller en Lady Gaga ett par, tre gånger per termin för att det hela åtminstone skall sluta med nollresultat i stället för storförluster.
Men de nya arenorna börjar nu själva skapa en egen karta, en bild av något helt annat:
Av fylleri (Globen är på väg att bli av med utskänkningstillståndet), grov korruption och grov bestickning (Nationalarenan i Solna), konkurser (Västerås), slagsmål och misshandel (Södertälje i påskas) och spelande elitklubbar som trots mångmiljonförluster år efter år hålls under armarna av kommunerna.
Kommunernas sviktande ekonomi är ett av skälen till att motståndet mot idrottens krav nu skärps. När befolkningen minskar i de flesta av landets kommuner är det bara 41 som tar emot alla de som valt att flytta och den enda kommun norr om Stockholm med positivt flyttnetto är Umeå.
De som flyttar är de yngre med akuta bostadsbehov och som om några år kommer att kräva både dagis, skolor och omsorg. Flera av storstadskommunerna, inte minst Stockholm, ser med förtjusning på inflyttarna.
-Vi välkomnar alla med öppna famnen sade stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, Regina Kevius nyligen.
Det kommunerna välkomnar är nya skattebetalare, då finns hopp om en starkare ekonomi. Men att en ökad befolkning kräver både infrastruktur, dagis och skolor lyckas många storstadspolitiker ännu förtränga. Den stora strukturella samhällsomvandling som omflyttningen innebär urholkar ekonomin i de kommuner som tappar invånare, men frågan är om det inte blir resultatet också för många av de stora.
Sedan flera år arbetar ekonomen Hans Jensevik med företaget Svensk Kommunrating och gör detaljerade genomgångar av kommunernas ekonomi. Analyserna av ekonomin i Stockholm, landets största kommun, visade förra året att den finansiella hälsan sviktar.
-Ekonomin fungerar så länge kommunen har något att sälja. Man hankar sig fram på reavinster, vilket är möjligt bara under en kortare tid, påpekar Hans Jensevik.
Analysen var så obekväm för stadens politiker sommaren 2010 att de i ett långt brev hotade med stämning, ett hot som inte blivit verklighet.
-Det trodde jag inte heller, säger Hans Jensevik. Det har inte funnits anledning att justera analysen.
Politiker i både stora och små kommuner kämpar i dag förtvivlat mot samma spöke – effekterna på hemmaplan av den asiatiska ekonomiska expansionen. Det leder till en huggsexa om jobben, om skattebetalarna och till ekonomisk stagnation. PR-konsulternas fraser om att ”sätta kommunen på kartan” anammas av skrämda kommunpolitiker som inte kan hitta konkreta lösningar på de strukturella problemen.
Ett av de veka halmstrån politikerna haft att klamra sig fast vid är idrotten. Elitklubbarnas hemmatcher kan generera fullsatta läktare och packade restauranger, kommunen ”finns på kartan” och när Melodifestivalen besöker den dyra arenan kan publiken vråla när Rolf Olsson ropar sitt hej Skellefteå!
Men elitidrottens intresse för kommunala investeringar börjar nu likna en dödskyss. Med Svenska Fotbollförbundet i spetsen ställer nu fler förbund allt orimligare krav.
-Jag fick intrycket att de trodde vi är Barcelona när förbundet var här och ställde krav på vår arena, säger en ledande politiker i en norrlandskommun med ett framgångsrikt elitlag.
Kraven handlar om att erbjuda stora arenor med sittplatser (trots vikande publiksiffror), fasta plattformar för direktsänd TV, VIP-stolar och stora utrymmen för ”hospitality” (mingelytor för särskilt inbjudna).
-För oss i Falkenberg blir kraven märkliga, säger Bengt Årsander på idrottsförvaltningen Fotbollförbundet kräver en pressläktare med 25 täckta platser med bord som har uttag för el och telefon/modem om vi ska vara med och spela i Superettan,. Men vi vet ju att det är tre journalister som bevakar matcherna här, kraven är helt verklighetsfrämmande.
I Falkenberg har man redan investerat i ny belysning, det gick loss på 4 miljoner och man räknar med att den används 6-7 ggr per år. Idrottsplatsen som stod klar 2002 kommer, när den skall uppfylla Fotbollförbundets krav, ha kostat kommunen ytterligare 40 miljoner.
-Det är en stor investering som kan innebära att det byggs nytt i stället, säger Bengt Åsander. Då blir kostnaden 60 miljoner.
Kraven på Falkenberg är dock i betydligt mindre skala än i Stockholm. Där byggs nu två nya fotbollsarenor. Hovet, som hyser ishockeyn, skall rustas upp för 150 miljoner. Den nya fotbollsarenan söder om Globen skall kunna ta 40 000 konsertbesökare och lite längre norrut, i Solna byggs den nya Nationalarenan för 52 500 åskådare.
Samtidigt tillåts stora arenabyggen ta alltmer resurser inom stadsplaneringen i anspråk. Mark säljs ut i förhandlingsprocesserna, trafikplaneringen dimensioneras för att vid de tillfällen en arena är fullsatt kunna klara tiotusentals besökare, upphandling och arkitektuppdrag sköts utanför de rutiner som normalt gäller.
En idrottskrönikör i Dagens Nyheter summerade utvecklingen inom kultur/idrott i höstas:
Hade landets lokalpolitiker lagt ned en gnutta av den möda man lägger på jättearenorna på att i stället se till att det fanns gott om replokaler, en anständig rockklubb, en teater och ett bra dansgolv i varje stad skulle de kanske i en framtid få se stjärnor uppvuxna på hemmaplan. Som sporten lär ut: det finns ingen elit om det inte finns en bredd.
Att bredden inom idrotten nu får stryka på foten visar exempel i både Falun och Växjö där elitsatsningar innebär att damidrott och barn/unga sätts på undantag.
Men tysta och tystade tjänstemän inom både idrott/kultur och stadsplanering kan med hänvisning till långsiktighet och hänsyn till tredje man (medborgarna i stort) hävda en hållbar samhällsutveckling.
Tjänstemän inom både stadsplanering och idrott/kultur kan med sin sakkunskap bidra till en sundare utveckling. Politikerna kommer att behöva båda stöd och bra argument.
Faktaruta:
Från Malmö i söder med två arenor som tillsammans tar 39 000 besökare till Luleå i norr med 7 500 platser finns drygt 30 arenor, svåra att fylla med evenemang när lagen inte spelar hemmamatcher.
Den senaste arenan är Guldfågeln i Kalmar som invigdes i april och den största är den nya nationalarenan som byggs i Solna där anställda både i PEAB och kommunen, totalt 6 personer, kommer att åtalas för grova mutbrott.
I Sundsvall kan Norrporten ta 25 000 besökare, men det är inte många konserter som drar mer än knappt 4 000.
Många av arenorna går med stora förluster. På flera håll, som i Västerås, har kommunen tvingats gå in för att försöka få fram arrangemang sedan eventbokare gått i konkurs eller dragit sig ur. Det har blivit Melodifestival och hundutställningar. Västerås räknar med att bidra med 45,7 miljoner i år till Rocklundaprojektet, som rymmer flera arenor och idrottsanläggningar.