17 feb RÄDSLANS POLITIK
Bakom dagens detaljplanering finns ofta vilsna politiker och tystade planerare. Ett hårdnande ekonomiskt klimat och en dominans av stora, kommersiella arkitektkontor är två faktorer som bidragit till att det blivit svårare för planerarna att använda sin kompetens och hävda sina egna ståndpunkter.
Av Kajsa Althén, frilansjournalist
Planeringen av våra städer är ett område där politikers vilsenhet och brist på hållbara visioner för samhällsutvecklingen kan bli som allra tydligast. På ett seminarium hos Institutet för Framtidsstudier nyligen pekade forskare ut just samhällsplaneringen som ett område där visionära politiker för några decennier sedan gav folkhemsbyggets arkitekter och ingenjörer centrala roller och inflytande. Idag är det vanligare med roller som projektledarens eller i värsta fall som tystade och lydiga byråkrater. Som bakomliggande faktorer pekade forskarna på globaliseringen och på de stora förskjutningar som lett till EU:s ekonomiska tillväxtmål. Nu präglar rädslan inte bara svensk politik utan hela västvärldens. Det är en rädsla för att hamna i bakvatten, halka efter, inte hänga med. Politikerna spelar defensivspel och då blir de långsiktiga visionerna diffusa, de lyfter ytterst få till stordåd och de ökar risken för en tilltagande tystnad, en allt svagare samhällsdebatt. Ett aktuellt och trist exempel på ängsliga politiker och lydiga planerare som sätter kompetens och yrkeskunnande åt sidan är processen kring nya Slussen i Stockholm. Där valde politikerna 2009 ångvältsmodellen för dialogen med tjänstemännen. Med full kraft plattade man till Stadsbyggnadskontoret, som arbetade med yttrandet över fem olika arkitektförslag till utformning av det nya stadsrummet. En av de lösningar som tidigast hamnat i papperskorgen ville politikerna ha och tjänstemännen tvingades skriva ett utlåtande där de kvaliteter som fanns lyftes upp och fördelarna med de förslag man trodde på skrevs ner.
Stockholms egen Hallandsås
Stockholmspolitikernas rädsla handlar också om att inte kunna öka skatteunderlaget (nya skattebetalare) och att inte kunna konkurrera internationellt (konferenser och turister). Stadens ekonomi är inte alls så stark som man vill ge sken av och politikerna hoppades kunna minska kostnaderna för det lokala kulturlivet drastiskt (ett nytt scenkonstens hus, en filial till stadsmuseet och en fin samlingsplats) och få mer intäkter från byggrätter. Nu lyckades den lokala opinionen inse förslagets konsekvenser, trots att staden valt att dölja de värsta bristerna i samrådsprocessen 2010 (utblickarna mot Mälaren och Saltsjön skulle försvinna). Det var valår, politikerna tvingades backa och det blev ytterligare en bearbetning. I december 2010 hade kostnaderna bara för de två arkitektkontoren (Foster i London och Berg i Stockholm) stigit till drygt 60 miljoner för ett detaljplaneförslag som beräknas vara klart före sommaren 2011. De jobbar på löpande räkning och ytterligare tio kontor med bl a konstruktörer och trafikplanerare stressar nu fram en reviderad version av något från början undermåligt. Den politiska ambitionen att sätta ekonomin främst har nu vänts i sin motsats, genom att bita sig fast har politikerna gett Stockholm en egen version av Hallandsåsen. Här tog planerare och arkitekter på sig en tveksam uppgift när de satte kompetens och yrkesheder åt sidan. Hur kan sådant förklaras? – Det blir allt tuffare att hävda profession och yrkeskunnande i kommunerna i dag, säger Laila Strunke, ordförande i Sveriges Arkitekter. Det är inte ens säkert att det finns en stadsarkitekt och om det finns kan det vara en ganska diffus tjänst med flera olika uppgifter. Samtidigt varnar hon för tendensen hos planerare och arkitekter att ta på sig en offerroll, att välja att vara alltför följsam. Hög kompetens innebär bland annat att kunna hävda kvalitetsaspekter och argumentera för dessa i dialog med olika grupper.
Umeåmodellen
I Umeå hade man att tampas med en liknande situation för några år sedan när bebyggelse på Ön, centralt och mitt i Umeälven, skulle planeras. Tjänstemännen tog fram tre versioner (S, M och L), men fick backning av politikerna som krävde en XL. Ett starkt lokalt intresse ledde till att politikerna fick backa och förslaget har sedan legat nere. Men nu räknar man med att ett detaljplaneförslag skall komma fram i samband med Kulturhuvudstadsåret 2014. Men i Umeå har turbulensen haft positiva effekter. Den har lett vidare till att utveckla detaljplanearbetet som helhet i kommunen. – Vi har arbetat med att utveckla en process där tjänstemän och ledande politiker på byggsidan möts regelbundet, informellt och öppet för att utveckla en gedigen förståelse för våra olika roller, berättar Olle Forsgren, stadsarkitekt i Umeå. Det har inte gått på räls, de första åren vara svåra, men nu har vi en situation där politikerna vill ha tillgång till vår kunskap i flera olika sammanhang. Vi kan snabbt ta fram underlag när politiker konfronteras med svåra frågor och vi kan föra diskussioner som är givande för båda parter och slippa uppslitande möten, berättar han. Umeåmodellen har också inneburit att det blir betydligt svårare för aktörerna på marknaden att spela ut politiker och planerare mot varandra. Också här står Stockholm för avskräckande exempel. Den hårt kritiserade Waterfront Building intill Stadshuset fick en höjd som stred mot arkitektens gestaltningsförslag. Men politikerna lyssnade intresserat på exploatören, gav klartecken och arkitekten fick lägga till de våningar som önskades. Den planeringen visar också på ett annat tilltagande hinder för god planering – de allt större kontoren. Företag med långt över 100 anställda och med ett flertal specialister är sårbara i en konjunkturstyrd bransch. Det blir svårt att säga nej till jobb man inte tror på och de ekonomiska intressena får ett allt starkare genomslag. – På de stora kontoren finns en risk för att Big Business blir det dominerande och att många begåvningar torkar in, inte minst de unga, påpekar Mats Edblom, en av landets mest erfarna arkitekter och ledamot i Konstakademien. Det mindre kontoret erbjuder unika möjligheter, en stimulerande miljö som också ger resultat som när Tham & Videgård vann med sitt förslag till ny Arkitekturskola på KTH, påpekar Mats Edblom.
Många arenor försvinnner
Alllmänhetens många starka invändningar mot planförslag de senaste åren visar, förutom på frågornas betydelse för gemene man, på både politikers och stadsbyggnadskontorens oförmåga att forma goda insyns- och samrådsprocesser. Som i Göteborg, där ett stort inflytandeprojekt kring utvecklingen på Södra älvstranden var så dåligt organiserat att det snarast slutade i stor besvikelse, trots de höga förväntningarna. I Stockholm har man nu valt att anställa kommunikatörer – en profession med marknadsföring och försäljning som utgångspunkter – samtidigt som Stadsmuseet (till skillnad från det i Göteborg) helt har backat från rollen som arena för information, debatter och folkbildning i stadsbyggnadsfrågor. Inom de stora kommersiella kontoren, som nu får ansvar för allt större delar av stadsplaneringen, finns en sluten kultur, man vill undvika insyn och när detta paras med en stor motvilja att gå in i den offentliga debatten finns risker för att de demokratiska processerna kopplade till detaljplaneringen försvagas ytterligare. Planeringsarbetet kring det nya stationsområdet i Stuttgart har visat på den stora, demokratiska potential som finns i frågorna. En stark, nationell opinion har lett till en mobilisering och betydande kompetenshöjning hos medier, politiker, planerare och arkitekter och är värd att studeras noggrant. Stärkt kunskap hos engagerade medborgare kan bli de seriösa planerarnas och arkitekternas stödtrupper i kampen mot en utslätad yrkesroll som lydig projektledare.