Fukushima

Fukushima

Iitate_strålnivån


Ett år efter Fukushima

Invånarna får stå för saneringen

Drygt ett år efter kärnkraftsolyckan i Fukushima lever en miljon människor i ett område där strålningen är farligt hög. Och kommunerna och staten har ännu inte kommit igång med saneringen.

Ingen vet egentligen hur det ska gå till.

Ett gigantiskt arbete med att hantera kontaminerad jord och mark startade i våras. Olika områden i sammanlagt åtta ­län ska saneras, enligt regeringens handlingsplan. Men ingen vet egentligen hur det ska gå till och var man ska deponera all kontaminerad jord. Få kommuner vill ta ansvaret för att ta hand om atomsopor i kanske hundra år. Inte heller är det klart hur ersättningar ska betalas ut och till vilka. Och därför växer missnöjet hos befolkningen.

Det kan Kimi Hayashi vittna om. Hon bor i byn Iitate cirka fyra mil från det havererade kärnkraftverket.  Där är strålningen högre än inne i den förbjudna tvåmilszonen och 6000 människor har lämnat området. Kimi och hennes familj har varit bönder i fem generationer men nu har de lämnat området och hon vet inte om familjen någonsin kan flytta tillbaka.  Den här dagen har hon tillfälligt kommit tillbaka för att se till sitt hus.

– Trots att vi ligger utanför den förbjudna zonen rekommenderar myndigheterna oss att evakuera eftersom strålningen är så hög. Hela byn har flytt, säger hon.

– Och vi har inte fått den ersättning vi ska ha för att vi gjort oss av med korna och tvingats bort från området. Vi är alla fyllda av ilska och det finns inget annat svar längre än att avveckla kärnkraften.

Iitate är i dag en spökstad. Allt ligger öde – skolan, livsmedelshallen och gårdarna. Poliser patrullerar dagligen området. Strålningsmätaren visar upp mot 200 gånger högre strålning än den normala bakgrundsstrålningen. Bakom skolan upp mot skogshöjderna skiftar tallarna i rödbrunt. Det är samma strålningsskador som “röda skogen” i närheten av Tjernobyl fick.

– Jag vet inte om vi någonsin kan flytta tillbaka. Ännu har ingen varit här och börjat sanera, säger Kimi och pekar ned mot dalgången där fortfarande en grupp kor går och betar av det radioaktiva gräset.

– Bonden vägrar att flytta. Han kan inte sälja köttet till restaurangerna längre men vägrar att döda sina djur.

Det är ett område stort som Uppland som drabbades av radioaktivt nedfall när tre reaktorer smälte ner i mars förra året. Både staden Fukushima, sex mil från kärnkraftverket, och grannstaden Koriyama är enligt experter så drabbade att människor egentligen inte bör bo där. I länet bor cirka en miljon människor och 102 kommuner har drabbats av nedfall av cesium. Och 100 000 personer är fortfarande evakuerade från den förbjudna tvåmilszonen runt kärnkraftverket.

Ansvaret för att sanera mark, träd, vägar och hus i områden där invånarna kan få 1–20 millisievert i stråldos per år, vilar på kommunerna. I evakuerade och förbjudna zoner, som kan ge över 20 millisievert är japanska staten ansvarig. Många invånare har flyttat, eller planerar att flytta från området.

Men för Harumi Haraguchi som har sin treåriga dotter Akiko på dagis i Koriyama finns inget alternativ.

– Jag har min fasta punkt här och har ingen annan plats att flytta till.

Varje dag klär hon Akiko i heltäckande kläder, ingen del av huden får synas. På väg till dagis bär treåringen munskydd. Hon får sällan leka utomhus med andra barn.

Dagiset har i dag 50 barn. För att skydda dem mot strålning har inneväggarna försetts med en panel av blyplattor och barrikaderats med pappkartonger, fyllda med vattenflaskor.

Men någon hjälp från kommunen eller staten har personalen på dagiset inte fått.  Tillsammans med föräldrar har de själva försökt sanera dagiset så gott det går. De har högtryckstvättat hela huset och grävt bort all jord och sand runt dagiset.

– Direkt efter olyckan hade vi ungefär 10 microsivert per timme  här i området. Nu har vi fått ner strålningen till hälften, säger  Masahiro Sato, ordförande i dagisstyrelsen.

– Det gjorde vi alla som jobbar här frivilligt. Visserligen erbjuder staten hjälp med sanering men då måste vi stå i kö och vänta på vår tur. Det kan ta mycket lång tid. Vi är mycket missnöjda med myndigheterna. De gör verkligen ingenting för oss.

Eftersom kommunerna och staten inte kommit igång med sanering är det många frivilliga japaner som på eget bevåg och på sin fritid åker ut till de kontaminerade områden och hjälper bönderna med att sanera. Saneringsarbetarna får inget betalt och de bekostar allt själva.

Hos en bonde utanför staden Fukushima jobbar 50 frivilliga sanerare med att kratta bort cesiumsmittat löv och gräs kring bostadshuset. De tvättar också huset och gräver bort två decimeter jord och grus och ersätter med sand från andra områden i Japan. Avfallet samlas ihop i plastpåsar och läggs i högar för att sen köras bort till någon central plats. Vart är det ingen som vet idag.

Tatsuya Yamazaki är arbetsledare den här dagen. Han kommer från ett företag i Tokyo och ser sin frivilliga insats som ett samhällsbidrag. Gruppen som sanerar här har också hjälpt till i områdena som drabbades av tsunamin.

Varför kommer ni hit och utsätter er för strålning frivilligt?

-För det första bor jag i Tokyo. Det är ju Tokyo som använder den här elen från kärnkraftverket i Fukushima och därför tycker vi att vi ska hjälpa till. Och så jobbar vi på ett företag som säljer elprodukter. Och som ett elföretag har vi också ansvar för att hjälpa till.

Fukushimas universitet har idag startat totalt 36 projekt som har direkt anknytning till kärnkraftsolyckan. Resultaten står i flera fall i motsats till den officiella versionen  från regeringen och kärnkraftsbolaget Tepco.

Enligt vice rektorn Akira Watanabe, professor i klimatologi och medlem i det statliga rådet för kärnkraftssäkerhet tillsammans med Tepco, begicks misstag som sedan aldrig rättats till.

– Vätgasexplosionen spred radioaktiva ämnen med extremt hög temperatur så högt att nedfallet skedde långt bort. Det skulle man ha sett när data analyserades. Men datasystemet fungerade inte. Därför beordrades bara evakuering inom två mil från kärnkraftverket, säger Watanabe.

Zonen kring kärnkraftverket borde enligt forskare vid universitetet ha omfattat i stort sett hela Fukushima län och inte bara två mil. Men då hade myndigheterna tvingats evakuera en miljon människor i stället för som nu 100 000.

– Vi förstår att befolkningen är ganska missnöjd. Men vi ska anstränga oss för att ge korrekt information, säger informationsdirektör Yoshimi Hitosugi vid Tepco i Tokyo.

Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Statens Energimyndighet och i dag styrelseordförande för stiftelsen Japan Renewable Energy Foundation, är också kritisk.

– Man kan ifrågasätta japanska regeringens verklighetsanknytning. Uppgiften att reaktorerna nu är i ett kallt, avstängt läge (a cold shutdown) säger ingenting när man inte ens vet hur mycket bränsle som finns kvar i den trasiga inneslutningen eller kanske redan är tiotals meter ner i berget, säger han.

Vilka medicinska följder nedfallet kan få flera årtionden framöver, och hur höga kostnaderna till slut blir för att få stopp på reaktorerna och sanera de enorma områdena, kan ingen svara på i dag. I en första försiktig beräkning av regeringen uppskattas kostnaderna för enbart kärnkraftsanläggningen till minst 2000 miljarder kronor. Sen tillkommer saneringen i alla kommunerna i länet Fukushima.

Och det blir de japanska medborgarna som får betala största delen av den notan.

Svenska verk bland de sämsta i världen

Sverige är det land där kärnkraften haft störst andel oplanerade stopp i hela världen. Det visar statistik från FN-organet IAEA.

Svenska kärnkraftverk ligger bland de tre sämsta i världen när det gäller tillförlitlighet. 2010 stod de stilla i genomsnitt 67 dagar utöver de planerade stoppen. Det innebär att de stod stilla 18,4 procent av tiden vilket är mer än tre gånger så mycket som världsgenomsnittet på 5,7 procent.

Och 2009 fanns det inga kärnkraftverk i världen som hade så stor andel oplanerade stopp som de svenska. Hela 20,7 procent av den svenska kärnkraften stod stilla det året.

Dels beror det på stora ombyggnader av de 35 år gamla kärnkraftverken, dels på flera små och stora fel som upptäckts vi den årliga översynen av reaktorerna. Det beror också på ett dåligt underhåll av de gamla reaktorerna.

Här är några exempel:

0 I Forsmark 2006 inträffade den allvarligaste incidenten hittills i Sverige. När reaktor 1 blev strömlöst fungerade inte två av de fyra pumparna till nödkylningen.

0 2011 brann en kvarglömd dammsugare i reaktorinneslutningen i Ringhals 2. Det orsakade nedsotning av reaktorinneslutningen. Vid saneringen upptäcktes flera felaktiga svetstätningar som täppte igen delar av ett sprinklersystem.

0 Vid Ringhals testades ventilerna felaktigt och vid Oskarshamn fungerade inte sprinklersystemet som det skulle vid säkerhetstesterna

0 Greenpeaceaktivister har vid flera tillfällen tagit sig in på svenska kärnkraftsverk för att visa att säkerheten inte fungerar.

De här incidenterna och har kostat kärnkraftsbolagen flera miljarder kronor och många experter ifrågasätter allt oftare om det är vettigt att försöka hålla liv i de gamla reaktorerna.

– Att modernisera de gamla svenska kärnkraftverken från 60-talet med ny teknik är som att renovera en gammal Amazon utan att ha tillgång till originaldelar, säger kärnkraftsprofessorn Ane Håkansson vid Uppsala universitet till Ny Teknik

Skattebetalarna får stå för notan

För riskabelt att försäkra

Om en allvarlig kärnkraftsolycka med radioaktiva utsläpp inträffar i Sverige kommer det att bli mycket dyrt . Kärnkraftsbolagen har inte tillräckligt med pengar och inget försäkringsbolag vågar försäkra fullt ut.

I slutänden blir det skattebetalarna som står för notan.

Sverige har inte haft någon större kärnkraftsolycka med radioaktiva utsläpp. Därför är det svårt att beräkna vad kostnaderna för samhället och enskilda människor skulle bli.

Men exemplen Tjernobyl och Fukushima kan ge en fingervisning.

Den japanska regeringen beräknar att kostnaden för sanering kring de tre skadade reaktorerna och i närområdet i ett första skede kommer att kosta upp mot ofattbara 2000 miljarder kronor. Sen tillkommer saneringskostnader och ersättningar under mycket lång tid, kanske 30-40 år, för hela det kontaminerade området som är stort som Uppland.

De uppskattningar som gjorts av hur mycket Tjernobylolyckan hittills kostat är 2000- 4000 miljarder kronor. Och ännu, 26 år efter olyckan, kan inte människorna flytta tillbaka till de kontaminerade områdena.

Det är inte alldeles lätt att utreda hur, när och med hur mycket de drabbade kommer att ersättas efter en kärnkraftsolycka om den skulle inträffa i Sverige. Det är kommuner, landsting, enskilda och företag som kan komma att göra anspråk på ersättningar.  Ingen vet vilka som har rätt att få ersättning eller med hur mycket. Lagstiftningen är oklar.

Detta är också slutsatserna i  den analys av samhällskonsekvenser efter  en tänkt kärnkraftsolycka som MSB gjorde i november 2011.

Idag är det kärnkraftsbolagen, staten och de länder som undertecknat den så kallade Pariskonventionen, som svarar för vissa delar var om en kärnkraftsolycka inträffar. Enligt atomansvarighetslagen (1968:45) ska anläggningen stå för ca 3 miljarder kronor genom sin försäkring, Parisstaterna ska stå för ca 1,25 miljarder kronor och svenska staten ska stå för resterande belopp upp till ett totalt belopp om 6 miljarder kronor.

Riksdagen antog en ny lag 2010 utifrån en tilläggskonvention till Pariskonventionen. Den har dock inte börjat gälla än eftersom EUs medlemsstater måste godkänna den.

I den nya lagen slås fast att kärnkraftsbolagen har ett obegränsat ansvar vid en olycka. Men det gäller bara upp till cirka 13 miljarder kronor. Staten har dessutom gett garantier för 6 miljarder som de tar ut en avgift gör. Försäkringsbolagen tillsammans kan försäkra upp till 5 miljarder kronor och EU täcker upp resten. Om det blir dyrare än 13 miljarder kronor ska kärnkraftsbolagen med sina tillgångar täcka så mycket de kan.

Det innebär att den totala ersättningen kommer att uppgå till cirka 13 miljarder kronor vid en kärnkraftsolycka.

Om konsekvenserna av en kärnkraftsolycka blir som i Japan kan kostnaderna komma att hamna på mer än 2000 miljarder kronor i ett första skede. I så fall skulle de svenska skattebetalarna i ett första skede stå för resterande 1987 miljarder kronor.

(Sveriges BNP 2011 var 3495 miljarder kronor.)