Attefall mot väggen

Attefall mot väggen

Stefan Attefall besökte KT:s årskongress Kommunal Teknik 2013.

Stefan Attefall besökte KT:s årskongress Kommunal Teknik 2013.

 

Civil- och bostadsminister Stefan Attefall besökte KT:s årskongress Kommunal Teknik 2013. Stadsbyggnad fick en kort intervjustund med ministern efter hans föredrag. 

1. Mycket av det pågående utredningsarbetet syftar ju till att få marknaden att fungera bättre. Men eftersom bostadsbristen i Sverige är ackumulerad sedan nästan ett kvartssekel – det rör sig om närmare en halv miljon bostäder – hur ska marknaden klara av det?
– Om inte marknaden klarar av det då klarar ingen av det. Politikens roll är att skapa goda förutsättningar för byggande. Politiken reglerar redan mycket av bostadsproduktionen genom plan- och bygglagen, genom kommunala planmonopol, genom de olika avvägningar som måste göras med alla andra möjliga hänsyn. Därför måste man titta på hur regelverket fungerar så att du får fram ett ökat bostadsbyggande. Om det bara var så att vi har högre produktionskostnader än marknadsvärdet, ja då hade vi haft ett problem generellt i Sverige som inte berodde på marknaden – då kan ju inte marknaden agera. Men när vi har högre marknadsvärde än produktionskostnader – då finns det något som förhindrar marknaden att fungera som vi skulle önska.
Vissa säger att ”bostadsföretagen och byggföretagen bygger ju inte fastän de får byggrätter” och det är klart att det enskilda byggföretaget kan ta hänsyn till om man kan få ut mer vinst genom att vänta ett tag. Då måste man se till att det finns så många aktörer att det är omöjligt att agera så, för att man skulle förlora pengar. Politikens uppgift är att vara aktiv, se till att den löser upp problem och skapar bra och långsiktiga spelregler. Är det något sätt som bostadsmarknaden skiljer sig på från andra marknader så är det just långsiktigheten. Det är så enorma investeringar som ska stå under en lång följd av år och då måste också spelreglerna vara sådana att man kan förutse vad som händer. Planprocesser som håller på i tio år till exempel, som i exempelvis Stockholm inte är helt ovanligt – det är ett bra exempel på när du får en osäkerhet under en lång följd av år. Och ska jag som företagare ta ett ansvar för mitt företag då måste jag lägga in i mina kalkyler en riskfaktor. Det kan hända saker på tio år, som jag inte kan förutse. Vet jag om att bygget kan komma igång inom två år, då kanske riskfaktorn är mycket låg och då blir det en mindre riskmarginal i min kalkyl.

2. Finns det utrymme för en annan politik i de delar av Sverige där marknadsvärdet är lägre än produktionskostnaderna?
– Ja, där måste vi jobba dels med det kreditgarantisystem som staten har, där kredit kan ges via Boverket, upp till 16 000 kronor/kvadratmeter med en avgift för den risk det innebär. Det systemet ser vi över nu. Man måste också jobba med att pressa produktionskostnaderna. Det är därför jag är så mån om det här med att vi ska kunna få mer av industrialisering. Sabo och de kommunala bostadsföretagen har tagit fram Kombo-husen som innebär ungefär 25 procent lägre kostnader. Med de husen bygger man nu i orter som inte har byggt i på 10-15 år.
3. Du nämner hyresrätter. De kommunala bostadsbolagen, allmännyttan, vad kan de ha för roll framöver?
– Det finns egentligen två skäl till att ha ett kommunalt bostadsbolag: det ena är att man har en social ambition och det andra är att man vill vara en aktiv aktör i nyproduktionsprocessen. Tyvärr verkar det som att en del kommuner inte har några ambitioner inom något av de här områdena och då kan man fråga sig varför man har ett kommunalt bostadsbolag. Men de på dessa två områden där kan kommunala bostadsbolag spela en avgörande roll – både för att visa på och ta sociala hänsyn, men också för att vara med i nyproduktionsprocessen. Däremot så måste det ske på ett affärsmässigt sätt och det måste ske med tydliga spelregler mellan kommunen som ägare och bolag, utan dolda subventioner och oschysst konkurrens gentemot privata fastighetsägare. Däremot kan ett kommunalt bostadsbolag med ett stort bestånd ta större risker och spela en roll genom att ofta gå i bräschen i ett nytt bostadsområde och se till att det finns tillräckligt många aktörer i området för att exempelvis bygga en ny stadsdel. De kommunala bostadsbolagen är ett jätteviktigt och bra instrument, men det måste också skötas på rätt sätt.

4. Det kommunala självstyret, det finns en del i utredningsmaterialet som berör inskränkningar i självstyret, exempelvis gällande den regionala nivån för bostadsbyggandet. Hur ser du på den kommunala självbestämmanderätten?
– När det gäller den regionala bostadsförsörjningen kontra kommunalt ansvar, så är det en knepig avvägning och det är därför vi tillsätter en parlamentarisk utredning som ska försöka hitta en bra lösning som både är bred parlamentarisk men där man också försöker hitta en bra lösning mellan de olika nivåerna. När det gäller tekniska egenskapskrav däremot så finns det ingenting i diskussionen kring kommunalt självstyrelse som har antytt detta – det finns ingen grund i förarbeten till kommunalt självstyre som tyder på sådant. Sedan hur du utformar staden, hur du planerar och utformar ett bostadsområde – det är självklart kommunala beslut. Precis som med arkitekter och gestaltning så kan man bjuda in intressenter att lämna förslag kring mycket inom miljöfrågorna också. Men att därifrån gå till att ställa tekniska specifikationskrav är ett långt steg – då säger ju kommunerna att vi har en högre vetenskaplig kompetens på detta än den nationella myndigheten – och det kanske de har, men då borde de bli boverk istället för kommun.

5. Men om vi återgår till frågan om bostadsförsörjning och eventuellt bostadsförsörjning som allmänintresse. Hur långt kan staten tänka sig att gå för att tvinga kommunerna att bygga mera eller ha en större planberedskap?
– Problemet ligger i att om man befinner sig i en region som skriker efter fler bostäder och inte vill vara med och bygga så uppstår ett problem som inte bara berör den kommunen – det berör hela regionen. Och det är precis den avvägningen som man måste titta på. Jag personligen är inne på att man måste ha något instrument som gör att man kanske sätter upp exempelvis ett mål att bygga x antal bostäder och arbetar fram en ungefärlig rimlig fördelning. Sedan förhandlar man fram någon uppgörelse och så blir det ett åtagande som man måste leva upp till. Men hur man sedan lever upp till detta, det blir upp till varje kommun. Jag personligen tänker i sådana termer, men jag tycker att det här är en knepig fråga som måste vägas av och därför så tror jag att vi behöver en bred parlamentarisk förankring.

6. Det är ju utan tvekan ett reellt problem, inte bara i Stockholmsregionen utan även på andra håll i Sverige.
– Det gäller våra tre storstadsregioner i synnerhet, men det gäller också kring en del större centralorter. Jag bor i Jönköping nu exempelvis. Habos, en liten grannkommun, agerande i bostadsförsörjningsfrågan är oerhört viktigt för Jönköping och tvärtom. Habo är en mycket ambitiös kommun som hjälper till att lösa Jönköpings problem. Det fungerar informellt bra på vissa håll i Sverige, men sämre på andra håll. Det förslag som nu ligger i riksdagen innebär att man ska lyssna in. Man ska tvingas att lyssna in sin grannkommun informellt. Och även länsstyrelsen ska tycka till. Sedan får fullmäktige slutligen välja att strunta i det eller inte, men det blir mer transparent och mer tydligt. Det är första steget, men som sagt var, ska vi gå längre och hur – det ska den parlamentariska kommittén titta på.

7. Du har nämnt vikten av medborgardialog. Behovet av en effektivare planprocess kontra möjligheten till insyn och inflytande för medborgarna. Ser du en intressekonflikt där?
– Nej. Tvärtom, en bra medborgardialog tidigt gör ofta att planprocesserna går snabbare. Har man pratat med folk, har man lyssnat in kritik och vägt av, då löser man många problem senare också. Men teoretiskt sett så kan man idag överklaga ett projekt både i detaljplaneledet i flera, flera steg, kanske till och med driva det upp till högsta förvaltningsdomstolen och så tar man kanske samma vända kring bygglovet. Det är klart att den typen av rundgång där samma argument prövas igen i många, många olika instanser – det har inte med demokrati att göra. Det viktiga är att varje argument och varje synpunkt har en chans att överklaga åtminstone en gång och prövas av fler än den kommunala världen. Men om det antal steg vi har och antal omgångar vi har är det rätta, det är det vi ska komma tillbaka till.

8. Till sist – vad är på gång inom LOU?
– Ja, jag är också ansvarig för Lagen om offentlig upphandling och där händer det ju mycket. Dels har vi haft ett ministerråd i EU som har tagit fram ett nytt EU-direktiv, som ska upp till beslut i parlamentet i december. Sedan ska det införlivas i svensk lagstiftning. Tyvärr tar det här tid innan det har beslutats i riksdagen. Sedan har vi också presenterat ett förslag på hur vi ska förändra upphandlingsstödet: vi ska samla upp det hos Konkurrensverket, skapa en slagkraftig, resursstark enhet där – både med mer pengar, men också med samlad kompetens som är utspridd idag på Vinnova, Konkurrensverket, Kammarkollegiet och Miljöstyrningsrådet. Sedan ska vi självklart jobba med hur vi kan bli bättre på att stödja och hjälpa kommuner och upphandlande myndigheter att göra rätt från början och tänka mer strategiskt. Det kommer också i de nya EU-direktiven att bli mycket mer möjligheter till förhandlade anbudsförfaranden än vad det är idag. Det kommer att läggas in mycket mer av livscykelkostnadsperspektiv som man ska ta hänsyn till. Man kommer att underlätta för små och medelstora företag, man kommer att öka möjligheten att ställa miljömässiga, etiska och sociala hänsyn i upphandlingen. Men med fortsatt krav på att det ska vara kostnadseffektivt och att det ska vara konkurrensfrämjande också. Det är viktigt att inte glömma bort den aspekten.