Liveability i Toronto

Liveability i Toronto

Liveability är ledordet när världens städer konkurrerar om investeringar och arbetskraft men vad innebär det? Hur skapas det?
Stadsiluett_616

Begreppet liveability används flitigt även om det saknar en överenskommen betydelse. De mesta välkända listorna över liveable städer, sammanställda av The Economist´s Unit (EIU) och Mercer´s Quality of Living, syftar egentligen till att ge multinationella företag och organisationer en uppfattning om etableringskostnader och lönekompensation för personal utsänd till mindre liveable städer. I EIU´s lista inkluderas exempelvis inte miljö och levnadskostnader och kollektivtrafik utgör en försvinnande liten faktor. Även om framförallt EIU snarare är en mätning av levnadsstandard, har publiceringen av listans toppstäder fått som positiv bieffekt att det väckts en allmän debatt om hur liveability ska, eller kan, definieras.

När folk diskuterar listorna i olika forum görs invändningar utifrån kvalitativa och abstrakta kriterier såsom öppenhet, tillgång på bra kaféer, mångfald, närhet till vildmark. Nya listor av Monocle Magazine och PricewaterhouseCooper lägger till kriterier såsom intellektuellt kapital, innovation, kollektivtrafik, möjlighet att leva miljövänligt, urban design och arkitektur.

I framtidsplaner för städer runt om i världen omnämns nästan alltid liveability, och hur det kan skapas eller bibehållas i expanderande städer med befolkningstillväxt, ändrad demografi och arbetsförhållanden, försämrad miljö och folkhälsa. I de sammanhangen definieras liveability som en plats där människor väljer att bo; en stad som fungerar; där man tillgodoser både grundläggande behov och självvalda preferenser, utan att behöva ta bilen; en stad med kulturella och historiska värden: där säkerhet och trygghet skapas både genom den byggda stadsmiljön och genom initiativ för socialt inkluderande och medbestämmande. Detta är i linje med Brundtland-kommissionen: att social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet är lika viktiga för en positiv samhällsutveckling. Detta är också i linje med den mänskliga stadsplanering som danske pionjären Jan Gehl arbetat för i många år. Hans vision är en stad där människor väljer att röra sig till fots och på cykel, att möta varandra och uppehålla sig i den offentliga miljön. Det uppnår man när man studerar och planerar staden i ögonnivå istället för fågelperspektiv, när man utgår från mänsklig skala och hastighet och genom att göra små ändringar, en bit i taget. Det är en dynamisk, flexibel förändringsprocess som är beroende av medborgarförankring och att man identifierar de lokala nyckelpersoner som kan driva processen framåt oavsett politiska skiften och ändrade förutsättningar. Svenske arkitekten Ewa Westermark, som arbetar för Gehl Architects, berättar hur man där talar mycket om hur Tid behöver vara ett strategiskt redskap i stadsplanering. Hon exemplifierar med sina erfarenheter från New York där man jobbar med temporära pilotprojekt för att medborgarna ska få leva med en förändring och ge förslag utifrån erfarenhet.

Gehl Architects har ett tvärvetenskapligt perspektiv på stadsplanering – arkitekter, landskapsarkitekter och stadsplanerare samarbetar med humanister. Man jobbar inte främst med fysiska generalplaner utan visioner och kapacitetsutveckling av lokala aktörer. I fjol anlitades byrån av en ideell organisation i Toronto, som behövde förslag på mänskliga lösningar i den snabbt växande metropolen. Stadens befolkning har tredubblats på ett par decennier och det byggs fler skyskrapor i Toronto än någon annan stad på den nordamerikanska kontinenten. Stadens karaktär förändras snabbt när den äldre, låga tegelbebyggelsen får ge rum åt nya grå glastorn. Att Jane Jacobs levde halva sitt liv i staden syns inte, här saknas den ”vancouverism” hon inspirerade till. Höghusen ‘landar’ inte, de visuella detaljerna läggs närmast taken, inte i ögonnivå. De gående leds bort från gatumiljön och ned i gångsystemet PATH som med resturanger och butiker sträcker sig under city. Innerstadens nya lägenheter är små och familjerna flyttar ut till de växande förorterna men eftersom kollektivtrafiken inte byggts ut sedan 70-talet, har Toronto också kontinentens längsta pendlingstider. Redan

idag tar 70% bilen men trots att befolkningen ökar motsätter sig den sittande borgmästaren all skattefinansierad utbyggnad av kollektivtrafik och cykelvägar.

Diskussionen om framtidens Toronto är ständigt pågående. Ewa känner igen tvivlen: ‘det fungerar kanske där men vår stad är annorlunda’. Lokala studier är ett första steg för att visa på alternativ, att bidra med rationella argument och att engagera de boende och näringslivet. Gehl Architects´s projekt inleds alltid med insamling av data som de flesta städer saknar: hur människor rör sig när de inte sitter i bilen. Istället för att gissa, mäts och identifieras problemen – och möjligheterna. Torontos möjligheter ligger bland annat i att den platta staden är som gjord för cykeltrafik, att det finns ett spårvagnsnät, att stadens grönområden sträcker sig genom raviner som inte kan bebyggas, och att det finns gott om uppehållsplatser, inklusive det outnyttjade området längs Lake Ontario, även om dessa ligger som isolerade öar mellan trafikleder.

För att ta tillvara på möjligheterna och lösa problemen behöver man hitta exempel på lösningar i liknande städer. Toronto påminner Ewa om hur Melbourne såg ut förr, en bilinriktad rutnätsstad där innerkärnan blir avfolkad på kvällen. Idag anses Melbourne vara en av världens mest liveable städer. I framförallt de centrala delarna har man medvetet arbetat i 20 år för att skapa en fungerande, mänsklig stad. Det åstadkom man bland annat genom att koppla samman nya och befintliga uppehållsplatser för att skapa synergi. Gränderna mellan skyskraporna har tagits tillvara för att skapa en mänsklig 5 km/timme-arkitektur med aktivitet, belysning och grönska, som komplement till avenyerna.

Om liveability är definitionen av en bra boendemiljö i en ekologisk, social och ekonomiskt hållbar stad som är både trygg och levande, kan detta skapas även i världens allra största bilstäder. Nyckeln till framgång är att utgå från, och att arbeta med människor.

Anna Larsson Berke, januari 2013 ©