Underhållsskulden – det dolda hotet

Underhållsskulden – det dolda hotet

Foto: Umeva

En huvudvattenledning byts ut mellan Umeåstadsdelarna Olofsdal och Mariedal. Foto: Umeva

I Sveriges största kommun – Stockholm har politikerna beslutat att inte prioritera planerat underhåll av dricksvattenledningarna. Den plan för ett säkrat dricksvatten till närmare en miljon människor som borde vara långsiktig har därmed ersatts av ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Kommunen rycker bara ut och lagar när det sprungit läck.

Stockholm skiljer sig på många sätt från andra kommuner, särskilt de mindre. Underhållet har inte försummats allt för mycket, utbyggnader och samordning med andra kommuner har gjort att mycket moderniserats genom åren. I en stor stad som Stockholm finns också de kompetenser som behövs hos Stockholm Vatten för att ansvara för både underhåll och drift av infrastrukturen på VA-sidan.

Men Stockholm belyser ändå de politiska svagheter som byggt kortsiktighet, läckande ledningar och omfattande hälsofara på många andra håll. Genom att undvika problemen och skjuta underhållsberget framför sig slipper politikerna stöta sig med den viktigaste väljargruppen – medelklassen, särskilt den del som är villa- och bostadsrättsägare.

När Stockholm planerar för att möta den starka befolkningsökningen genom nödvändiga utbyggnader av infrastrukturen på VA-sidan kommer systemet med självfinansiering via VA-taxan att sättas på stora prov. Just nu finns ett förslag om att lägga ner reningsverket i Bromma och i stället ansluta stadsdelen till Henriksdals reningsverk en dryg mil bort. Kostnaden för ny reningsteknik i Henriksdal, tunnel och en ny huvudavloppsledning beräknas till dryga 5 miljarder.

– Vi har begärt att frågan skall studeras närmare innan vi kan ta ett inriktningsbeslut i den storleksordningen, säger Karin Kressner på Miljöpartiet i Stockholm. Den nya membrantekniken är inte tillräckligt prövad och ett så omfattande tunnelprojekt innebär ofta både fördyringar och förseningar.

Det är inte svårt för kommunerna att få ekonomi på bra underhåll och nödvändig upprustning. Systemet med kommunala taxor för vatten och avlopp gör det fullt möjligt. Men då infinner sig risken att förlora viktiga väljargrupper – fastighetsägarnas röster i kommunalvalen kan börja gå åt ett annat håll än den politiska majoriteten tänkt sig.

I Umeå har Bernt Andersson som är ordförande i det kommunala bostadsbolaget Bostaden arbetat med frågorna under flera år.

– Politikerna måste fås att förstå hur läget egentligen är och vad som behöver göras, understryker han. Det har t o m gått så långt på några håll att man skjuter till skattepengar för att inte höja taxorna. I mindre glesbygdskommuner kanske man också sett det som ett sätt att kunna hålla kvar näringsidkare på orten.

I Västerbotten har regionen tagit ett samlat grepp om frågan för att hitta gemensamma lösningar. I Umeå har också det kommunala bolaget Umeva tagit ett rejält grepp om underhållet av ledningsnätet. Umeå som storstad med tillgång till de specialkompetenser som krävs blir en resurs även för mindre kommuner som Bjurholm och Norsjö där nyrekrytering av specialister kan vara ett stort problem.

­– Den generationsväxling som pågår kombinerad med bristande rutiner under många år kan leda till att de kommande pensionsavgångarna blir ett bekymmer, säger Bernt Andersson. De flesta kommuner har haft kommunalingenjörer, men de kan vara svåra att hitta i dag och de som slutar kan ha de ritningar och den dokumentation som borde finnas i det kommunala arkivet i sitt huvud i stället. Vad det innebär för effektiviteten kan vem som helst räkna ut.

Att kompetenser saknas inom vattenförsörjningen beror också på att moderna utbildningar saknas. De behövs både på gymnasienivå och inom universitet och högskolor för att kunna möta de behov som växer med ökade krav och helt nya uppgifter för vattentjänstföretagen.

Nya miljökrav ställer krav på kommunerna. Skydd av vattentäkter, strängare utsläppsvillkor för avloppsvatten, minskade utsläpp från avloppsreningsverken för att skydda Östersjön, Öresund och Kattegatt, mer effektiv avloppsrening av kemiska substanser för att bryta ner rester av läkemedel och en ny slamförordning kommer att medföra både nya investeringsbehov och fler samarbeten mellan kommunerna för att klara uppgifterna.

Kommunernas vattentjänster måste kunna säkra dricksvatten av hög kvalité och ansvara för moderna, rätt dimensionerade avloppssystem. Klimatförändringarna kommer att öka antalet skyfall i kombination med perioder av torka. Under sommaren kunde många fastighetsägare i Söderhamn se vad effekterna blir när regnet kommer. Dagvattensystemet klarade inte belastningen, källare vattenfylldes och fastigheter och lösöre för stora summor förstördes. När nu försäkringsbolagen börjar vägra ersättning för den här typen av skador behöver politikerna räkna med krav från medborgarna på system som kan ta hand om dagvatten även under extrema förhållanden.

I Östersund och Skellefteå har allvarlig smitta i dricksvattnet inneburit att kommunerna fått ersätta invånare med tillsammans 4,7 miljoner för vatten smittat av parasiten cryptosporidium, en smitta som enligt smittskyddslagen är anmälningspliktig Orsaken till de två utbrotten diskuteras fortfarande, samtidigt som nya rapporter om dåligt dricksvatten som måste kokas först under året har kommit in från Töllsjö i Västergötland, Eskilstuna, Örnsköldsvik och Lund.

Underhållsplaner för rörsystemen behövs tillsammans med nya barriärer för att dricksvattnet skall kunna säkras. I Göteborg har man kommit fram till att ett utbrott motsvarande det i Östersund skulle kosta över 2 miljarder kronor. Men att bygga in de barriärer som behövs skulle innebära halva den kostnaden.

 

Hur stor är underhållsskulden?

Bland de olika aktörerna på VA-sidan finns en tidvis ganska livlig debatt om hur stor den så kallade underhållsskulden är. Att underhållet skjuts upp, lastas över på kommande generationer är dock de flesta ense om. Men hur mycket som är eftersatt varierar starkt med kommunernas storlek och ekonomi. Kommuner med stor utflyttning och sviktande skatteunderlag har i många fall de största problemen.

Svenskt vatten poängterar att ”sektorn står inför stora utmaningar”, forskaren Håkan Westerlund på KTH säger i likhet med Maskinentreprenörernas förening att det eftersatta underhållet ligger i mångmiljardklassen och SKL anser att de siffrorna är våldsamt överdrivna – ”de förs fram av effektiva lobbyister”.

Olika lösningar

I flera kommuner har politikerna tagit frågorna på allvar och hittat lösningar. I Västerbotten ledde en grundlig analys av situationen till effektiv samverkan mellan kommunerna. I nordvästra Skåne samverkar fler kommuner och i Norrtälje har man valt lösningen att lägga ut både drift och underhåll på en kommersiell aktör – det är Veolia Vatten som fått uppdraget. I Nacka utanför Stockholm, en kommun med stark skattekraft men också stridbara fastighetsägare, höjer kommunen taxorna med sikte på kostnadstäckning om ett par år, bortsett från anslutningsavgiften som fortfarande subventioneras via skatten.

Diskussionerna kring underhållsskulden, hur stor den är och hur den kan mötas är inte längre den enda stora utmaningen för infrastrukturen på VA-sidan. Nu är det inte fråga om uttjänta rör av segjärn som läcker som såll, även om de finns kvar på många håll.

Klimatförändringar, EU-krav, biogasproduktion, slamåterföring och ökade krav på energioptimering varslar om en ny tid, nya uppgifter att lösa och behov av nya kompetenser. Samtidigt har de ekonomiska villkoren förändrats. De statliga stöd som kunde utgå när många system byggdes upp under 60- och 70-talen finns inte längre. Avskrivningstiderna har i många fall varit för korta, vilket nu kommer att leda till ökade kapitalkostnader.

Politikerna kommer framöver tvingas möta kommunmedborgarna för att klara vattenverksamheter som fyller moderna krav. Den enda vägen ur problemen är höjda VA-taxor.

 

Text: Kajsa Althén, frilansjournalist