12 dec Satsa 1 dollar, spara 4 – hårda siffror för mjuk infrastruktur
Skogsbränder, översvämningar, orkaner, isregn och personbilsstora sjunkhål i vägbanan. Hur hanterar man infrastrukturen i ett land av katastrofer? Katastrofalt, tycker Adam Auer som är hållbarhetsdirektör i Kanadas betongorganisation. I tidningen ReNew Canada beskriver han kanadensisk infrastruktur som management-by-disaster (ungefär, katastrofdrivet driftsunderhåll) och i skriande behov av nya ISO 55 000.
Utmaningen är ju stor nog redan från början. Kanadas sträckning över breddgrader motsvarar distansen Grönland till Italien. Landet rymmer allt från permafrost, prärier, massiva bergskedjor, regnskog, atlantstormar, våtmarker och temperaturskillnader mellan minus 50 och plus 40. I denna miljö ska system av el, vatten, avlopp och vägar som ofta är över 60 år, hantera en användning som är flera gånger högre än det designats för, kraftigt förändrade vädermönster och sen kopplas samman med nya system för tusentals fler hushåll.
Den här härvan hanteras av en tungrodd organisation med vattentäta skott. Den federala myndigheten bestämmer storleken på provinsernas infrastrukturbidrag, provinsmyndigheterna fattar politiska beslut om vilka satsningar som ska göras och kommunerna ska utföra det hela praktiskt. Kommunikationen i motsatt riktning har varit bristfällig. Kommunernas drift-, och underhållsavdelningar ansvarar för 95 procent av systemet men saknar helt inflytande för investeringsprocessen.
Enligt Adam Auer kör man helt enkelt på tills hela systemet går sönder och måste bytas ut akut. Det är ett enormt slöseri.
Alla förlorar på dålig infrastruktur
Detta håller förstås inte längre. I Quebec bildades Ouranos, det regionala konsortiet för klimatologi och anpassning till klimatförändring, för att hitta tvärvetenskapliga lösningar på problem som är enorma hot mot våra samhällen. Ouranos beräknar att 70 procent av Montreals BNP är beroende av stadens infrastruktur och näringslivet vill ha bättre förutsättningar för sina investeringar. År 2013 var Kanadas dyraste år för väderrelaterade försäkringskrav och de största posterna berodde på översvämningar. I Calgary ledde det till att försäkringsbolagen inte längre försäkrar nybyggnation vid vatten.
I Kanada startade nätverket för fysisk tillgångsvärdering (CNAM), i samma veva som brittiska institutet för standardisering (BIS) publicerade PAS 55, ursprunget till det som idag vidgats till ISO 55 000. Efter 10 år av lobbying har CNAM nu fått gehör på myndighetsnivå. Från och med 2012 måste alla kommuner lämna in en AMP (Asset Management Plan), för att få del av den federala infrastrukturbudgeten. Nu kan de som dagligen arbetar med infrastrukturen få verktyg för att värdera tillgångar, beräkna livstid utifrån rådande användning och avgöra vilka samarbeten som kan behövas. Det innebär förvisso merjobb men också inflytande, effektivisering, samarbete och rätt sorts besparingar. I Ottawa har man genomfört ett samarbetsprojekt under sommaren för att renovera vatten och avlopp. Bristerna i det tidigare systemet skapade stora sjunkhål i vägbanorna och påverkade inte bara VA utan även markanläggning, el, vägunderhåll och Ottawas nya pendeltågslinje.
Ett helhetsperspektiv på infrastrukturen, omsatt i siffror, kan visa vad investeringarna ger i framtida avkastning. I Kanada satsas just nu en historisk summa på infrastrukturförbättringar men katastrofexperter bedömer att det bara är en tredjedel av vad som krävs för ett hållbart system. Det kanadensiska samarbetsorganet för miljö och ekonomi (NRTEE) beräknar att klimatförändringen kommer att kosta 1 procent av BNP, eller cirka 5 miljarder Cad, årligen 2020. Enbart 2013 års översvämning av olje-, och gasstaden Calgary kostade 6 miljarder Cad. Kostnaderna kommer att öka till cirka 43 miljarder Cad/år 2050.
Men med rätt bakgrundsdata och långsiktiga beslut kan man använda pengarna bättre och/eller visa varför det lönar sig bättre att satsa mer. För varje investerad dollar i klimatanpassad infrastruktur sparar man fyra dollar i framtida kostnader.
Hårda siffror för mjuk infrastruktur
Extrema väderhändelser är ofta dödsstöten för svaga infrastruktursystem men hållbar infrastruktur kan till och med bidra till en dämpning av klimatförändringens effekter. Även om ISO 55 000 inte beskriver hur man ska optimera infrastrukturtillgångarna, så uppmuntrar tillgångsvärdering till ett helhetsperspektiv där siffror för olika alternativ kan jämföras på lika villkor.
Översvämningarna har bidragit till de största kostnaderna i Kanada på sistone och dessa kommer bara öka i takt med klimatförändringen. Så istället för att investera i barriärer som kan hålla i 100 eller 500 år, behöver man se på vattnets väg från regn till vattendrag. Översvämningar i städerna har förvärrats av att man dels tagit bort naturliga vattenvägar, dels byggt på mark som översvämmas med jämna mellanrum. Centrala Calgary ligger bara knappt en meter ovanför vattenytan mellan två floder, nedströms från Klippiga bergens snötäckta toppar. Toronto är en stad byggd längs raviner som går frånHuronsjön till Ontariosjön. När staden började växa på slutet av 1800-talet kallades den för Muddy York (York var ursprungsnamnet på Toronto) på grund av alla våtmarker och öppna vattendrag. Eftersom vattendragen användes som soptippar täcktes dem över för att förhindra sjukdomar men samtidigt tog man bort naturliga vattenvägar. Att öppna dessa igen, så kallad daylighting, är svårt i innerstan men än så länge möjligt i förorterna.
Avsaknaden av naturliga vattenvägar förvärras av att all bebyggd yta anläggs med material som inte tillåter genomrinning. Nu försöker man uppmuntra husägare att inte använda asfalt och sten i garageuppfarter och trädgårdar, och att anlägga gröna tak och parker.
Att dika ut våtmarker, räta ut meandrande vattenvägar och bygga avledningsvägar vars enda syfte är att transportera vattnet så snabbt som möjligt från A till Ö, ökar trycket vid enstaka punkter istället för att fördela det. Bioswales, anlagda vattenuppsamlingar med sten och växter, saktar istället både ned vattenhastigheten och hanterar avfällningar längs vägen. En avkastning på 10-100 gånger, enligt Adam Auer.
På Vancouver Island har man analyserat väderdata och kommit fram till att den projicerade vattenhöjningen till 2080 skulle kunna hanteras till 95 procent med hjälp av återställda våtmarker. Liknande förslag har tagits fram för New York, en av världens mest utsatta städer för vattenhöjning skapad av klimatförändringen. På Museum of Modern Art i New York presenterade flera arkitektbyråer förslag på hur man kan hantera klimatförändring, allt från ett system av öar runt kanterna av Manhattan, till underjordiska tunnlar för att transportera bort vattnet (se bland annat BIG Architects).
Vi vet att vi inte kan bygga bort klimatförändringen, men vi kan bygga för den och spara pengar i längden. ISO 55 000 ger alla inblandade en viktig plattform att för att vi ska kunna bedöma vad vi har och vad som behövs.