30 maj Det är dags att prata om hänsyn
I Plan- och bygglagen står det skrivet att bebyggelse och byggnadsverk ska utformas och placeras
på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan. Bra skrivet, eller hur?
Det står också att bebyggelseområdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden ska skyddas och ändringar och tillägg i bebyggelsen ska göras varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas.
Det låter klokt allting. Men med den texten i huvudet är det svårt att förstå hur byggprojekt som Nobel Center och Waterfront i Stockholm, Segerstedthuset i Uppsala, kulturhuset Väven i Umeå, Tornhusets tillbyggnad i Malmö och Regionens hus i Göteborg … listan kan göras hur lång som helst, kan anses förhålla sig hänsynsfulla till omgivningen? Är det så, att vår tids konceptuella arkitektur till sin natur är respektlös, att det är ett självändamål att den skall bryta mot och dominera över omgivningens karaktär och tidigare arkitekters verk? Eller är det helt enkelt så att ingen har tänkt på hur omgivningen påverkas, att de helt enkelt har glömt det där som Plan- och bygglagen säger om hänsyn?
Om de nya projekten hade varit anslående vackra hade man haft lättare att acceptera bristande hänsyn men i de flesta projekt är det ju tvärtom, de nämnda nya husen och många med dem är helt enkelt fula – stora, hårda, kalla, dystopiska och får människan på gatan att känna sig liten och obetydlig. Att påstå att någonting är fult inbjuder förstås till diskussion vilket kräver ett förtydligande. Utgångspunkten för vad som uppfattas som fult eller vackert utgår från människan och påverkande faktorer är till exempel skala, färg, ljus, detaljer, volymer och så vidare. Upplevelsen av en miljö beror på om den är spännande/tråkig, trygg/otrygg eller trivsam/otrivsam. Det finns metoder som mäter denna upplevelse och visar vilka miljöer som är lyckade. Dessutom borde resultaten ligga till grund för nya byggnader och områden som uppfyller PBL:s hänsynsparagraf.
Bostadsbristen i landet kräver ett omfattande bostadsbyggande. Projekten växer i storlek och skalan blir inte bara omänskligt stor i de enskilda byggnaderna utan också för hela områden med monofunktionell bebyggelse. Erfarenheter från rekordårens byggande har visat oss att det skapar problem. För att kunna bygga rationellt och storskaligt så får kulturlandskap, äldre bebyggelse och småskaliga verksamheter oftast stryka på foten. Om man vill skapa attraktiva miljöer med egen kulturell identitet så skall man tvärtom vara rädd om den historiska bebyggelsen. Nya projekt säljs ofta in med ack så hårt förskönade presentationsbilder och gärna i helikopterperspektiv för att kunna omfatta projektets storlek. Därmed har man effektivt tagit bort den mänskliga skalan som bedömningskriterium. Stora aktörer i byggindustrin har av naturliga skäl inte alltid samma mål som ett långsiktigt hållbart samhälle. Därför är det hög tid att öppna för nya aktörer på byggmarknaden såsom mindre byggföretag och byggemenskaper där de boende själva leder projekt.
Byggnadsvården har sin utgångspunkt i byggnadshistoria och kunskap om äldre byggnadstekniker. Bebyggelsen vi arbetar med är ofta gammal och uppfyller därmed kraven på hållbarhet i ordets mest ursprungliga bemärkelse. Om vi verkligen menar allvar med att skapa ett mer hållbart samhälle finns mycket lärdomar från byggnadsvården om resurshushållning, hållbara material och underhållsvänliga konstruktioner att anamma även i nyproduktion. En grundläggande insikt från byggnadsvården är att befintliga hus är de mest hållbara husen eftersom de inte behöver byggas. Att hus rivs idag sker på fel grunder, byggproduktionen är helt inriktad på nyproduktion och kompetensen och kunskapen för att ta hand om befintliga hus saknas dessvärre. Av den anledningen blir det dyrt och bökigt med renoveringar och verkar enklare att riva och bygga nytt. Detta gäller även hus, mitt i städer, som bara är 30 – 40 år gamla. Om vi tog vara på våra befintliga byggnader skulle vi få en rikare stadsmiljö, bevarad hantverkskunskap och större skönhet.
Höga byggnader har i alla tider varit symbolbyggnader, kyrktorn, rådhus, och skyskrapor berättar något på långt håll. Det är inte bara en vägvisare till närmaste kyrka eller marknad utan även en maktsymbol. Man kan undra vilken makt vår tids höghus symboliserar? Oavsett om makten är bra eller dålig så är priset för varje skyskrapa skyhögt, inte bara för att det är väldigt dyrt att bygga högt utan även för att samhället i övrigt drabbas: Höga hus kräver stora försörjningsytor på annan plats som parkering, service och lekplatser, höga hus är sårbara vid brand, samhällskriser eller långvariga strömbortfall, höghus skapar negativa klimateffekter på gatunivå som kall blåst och långa skuggor, höghus ger relativt liten användbar yta på grund av att tekniska installationer som hissar och schakt tar mycket plats, det är dyrt att bo i höghus vilket kan leda till ökad segregation i samhället och höghus är ingen bra uppväxtmiljö för barn. Höga hus är helt enkelt lite hänsynslösa och om vi skall bygga höghus så måste de vara väldigt genomtänkta och riktigt, riktigt snygga.
I våra småhusområden är det också tydligt att lagkraven på hänsyn till omgivning och befintlig bebyggelse sällan beaktas, varken av byggherren eller kommunen när byggloven beviljas. Byggföretag köper upp fastigheter som inte har fullt utnyttjad byggrätt, river befintliga hus, bygger nya hus med maximerad storlek och billigast möjliga utförande för att sälja till högstbjudande. Eller avstyckade tomter som bebyggs med kataloghus utan hänsyn till omgivningen med avseende på form, takmaterial, fasader, fönster, skala, färgsättning och utemiljö. De nya husen hamnar genom dagens grundläggningsmetoder i regel högre upp i terrängen vilket förstärker deras dominans över omgivningen. För att slå vakt om våra småhusområdens karaktär och popularitet och därmed långsiktiga värdeutveckling borde kommunerna genast göra en gestaltningsplan för de olika områdena. Den bör ta utgångspunkt i kulturhistoriska inventeringar och hänsynsparagrafen i PBL så att nybyggen förädlar och kompletterar området istället för att skapa ett lapptäcke av förflugna husdrömmar.
Många nyblivna husägare vill gärna bygga om och renovera. Det är kul att äga och kunna förverkliga sina visioner och idéer med det egna huset. Man skulle önska att alla gjorde det till en vana att prata med grannar, läsa på om traktens historia och titta runt i området för inspiration innan man ger sig i kast med sitt husprojekt. Även om vi formellt äger våra hus själva så är vi i ett långsiktigt samhällsperspektiv bara tillfälliga gäster. Många andra, nu och i framtiden påverkas av vad vi gör med våra hus. Med andra ord – låt inte din fyraåring välja färg på huset och såga inte ned träden på den angränsade allmänningen – det är inte hänsynsfullt och kommer bara att leda till att dina grannar inte gillar dig.
Nyblivna småhusbyggare är till sin natur just nybörjare och många av dem är stressade med livspussel, barn och krävande arbeten. De behöver vägledning. De hungriga fastighetsexploatörerna behöver tydliga regler. Om vi nu skall följa PBL, och visa hänsyn för en god helhetsverkan, måste kommunerna ta tillbaka kommandot och visa vägen. Byggnadsvårdsföreningen har genom åren följt många projekt och med stöd av historiska exempel byggt upp kunskap och formulerat principer och vägledning för god stadsbyggnad. Vi delar gärna med oss av våra artiklar och aktiviteter. Läs mer på www.byggnadsvard.se och om ni tycker att det vi säger låter vettigt –
välkomna som medlemmar!
Text: Stephan Fickler, verksamhetsledare på Svenska byggnadsvårdsföreningen och Ulla Skoog, skådespelare och byggnadsvårdsivrare