Förtätningens risker och gränser

Förtätningens risker och gränser

En utgångspunkt för den här artikeln är ett inlägg i DN som jag skrev i januari 2012: “Förtätningen av
Stockholm har blivit ett självändamål”. Under det inledande 2000-talet hade det blivit allt tydligare att röster från väldigt olika håll som å ena sidan fastighetsbolag och bostadsutvecklare och å den andra hållbarhetsexperter eller stadsplanerare alla talade för samma slags lösningar: ökad täthet. Det fanns ett allt större mått av ohederlig argumentation kring frågan.

Jag upprördes också av att se hur slarvigt innerstadens värden och kulturmiljöer hanterades i Stockholms då nya översiktsplan Promenadstaden. Alternativa tillväxtområden för centrum- funktioner utanför stadskärnan redovisades exempelvis inte. Lokalisering av publika byggnader innebar per automatik konflikt med befintliga kulturvärden. Inlägget öppnade dörrar för mig i debatten. Jag bjöds in till paneler och roll som expertkommentator – inte i kraft av min särskilda kompetens men som ganska ensam förfäktare av besinning i täthetsfrågan. Man kan fråga sig vad denna tendens till “ohelig enighet” i debatten bestod i. Troligen finns svaret bland annat i hur markpriserna utvecklade sig, i hur successivt allt mer exceptionella värden strömlinjeformade debatten.
Med de postmoderna teoretikerna, redan i mitten av 1960-talet, togs de inledande stegen från modernismens zonplanering till ett nyväckt intresse för den traditionella staden. När grunderna lades för vad som skulle bli Hammarby Sjöstad i början av 1990-talet var bland annat Lindhagenplanen och Stockholms innerstad en av förebilderna. En rad försök att bygga stadskvarter i traditionell mening var då redan genomförda i Stockholm såsom Minneberg, Skarpnäcksstaden och såklart Södra stationsområdet. I samband med Sjöstadens planering växte ett mål successivt fram att bygga lägenheter med samma kvaliteter som i innerstaden (och att priserna skulle bli jämförbara). Ett annat mål med planeringen av den nya stadsdelen var även att Stockholm skulle få de Olympiska sommarspelen år 2004 – den traditionella staden som form och miljö användes som medel för att skapa attraktion internationellt. Detta var före Richard Floridas genombrott med klassikern ”The Rise of the Creative Class” (Den kreativa klassens framväxt) som gavs ut 2002, men följde helt hans tankegångar. Men förtätning, eller vanligare uttryckt på den tiden, täthet, handlade ännu i början av 2000-talet om att lösa mysteriet med vad som då ansågs svårt att uppnå, eller omöjligt: riktigt stadsliv.
Under 1990-talet fanns periodvis ett överskott av bostäder i landet. I början av 2000-talet svängde utvecklingen och en brist uppstod i Stockholm främst på smålägenheter. Men Sjöstaden planerades dessförinnan och med, som nämnts, andra syften. Stadsdelen byggdes på före detta industrimark som kostade stora summor att sanera. Målgruppen för området sades vara inte minst äldre personer i villor som ville flytta till lägenhet. På så vis motiverades en bristande framförhållning vad gällde skolor och dagis i stadsdelen. Samtidigt hölls exploateringsgraden nere och området blev till slut lägre exploaterat än exempelvis Södermalm. Hammarby sjöstad fick under planeringens gång sin miljöprofil men den hade inte täthet som främsta fokus. Exploateringsgraden höjdes under planskedet, men det var bland annat till följd av en allmän debatt som inte främst hade hållbarhetsförtecken utan snarare handlade om storstadsromantik. Hammarby sjöstad har ett exploateringstal på cirka 1,75.

SVAG TEORIBAS
Den teoribas som kan sägas ligga bakom vad vi i den nutida debatten upplever som påtagligt tätbyggda stadsdelar finns etablerad först några år in på 2000-talet. I Boverkets förslag till hållbarhetsstrategi från 2004, ”Hållbar utveckling av städer och tätorter i Sverige – förslag till strategi.”, med bland annat de fyra dimensioner som förutsätts för en hållbar utveckling: den sociala, den kulturella, den ekonomiska och den ekologiska finns även målsättningen att med tät bebyggelse minska bil- beroendet och behovet av transporter. Det senare argumentet framstår som det kanske vanligaste i den allmänna debatten till varför nya stadsdelar ska byggas täta och till varför befintliga stadsdelar ska förtätas. Strategin är jämnårig ungefär med antagandet av planerna för stadsdelen Liljeholmskajen/-Årstadal i Stockholm. Norra Kungsholmen/Hornsbergs strand antogs något år därefter. Exploateringstalet i den förstnämnda stadsdelen är 4,65. I den senare ligger det på 3,19.Under 00-talet förefaller diversifierade motiv ha legat bakom det starka ställningstagandet att bygga tätt. En stadsromantik och en dröm om livet i staden övergick successivt i en retorik om hållbarhet. Norra Djurgårdsstaden som började planläggas mot slutet av perioden hade i högre utsträckning än tidigare nya stadsdelar med en hållbar trafiklösning – en central aspekt ifall transporteffektivisering skulle motivera förtätningen.
Efter hand ökade fartblindheten vad gällde möjligheten att bygga allt tätare i det centrala Stockholm. Teoribasen var svag. Stockholm var redan enligt vissa undersökningar ”en av världens 10 tätast bebyggda städer”. Men genom att exempelvis påtala den bristande effektiviteten i förorternas gleshet som i ”Bostadspotential Stockholm” från 2014 kunde en argumentation ändå skapas för ytterligare täthet. Där påpekas exempelvis att i ytterstaden ”bor och arbetar mellan 20 till 100 invånare per hektar” medan ”hållbart resande och effektiv markanvändning enligt UN Habitat förutsätter cirka 150 invånare per hektar”. Att det inne på Malmarna redan bodde och arbetade 200–400 personer per hektar vägde inte upp glesheten i ytterstaden, och att staden som helhet redan kvalificerade sig väl internationellt i täthetsligan spelade heller ingen roll. Ungefär samtidigt presenterades målet att bygga 140 000 nya bostäder i Stockholm till år 2030. Stockholm ansågs vara en av Europas ”snabbast växande storstäder”.
I backspegeln är det påtagligt att hållbarhetsdiskussionen redan här hade havererat. I ”Bostadspotential Stockholm” illustreras hur 140 000 bostäder skulle generera verksamheter: 530 restauranger, 30 bibliotek(!), 21 muséer, 18 idrottsplatser och så vidare. Ovanan sedan planläggningen av ”Sjöstaden” att i slutändan inte ha med samhällsfunktionerna blev i stället bestående. Det var i bostäderna vinsterna fanns att hämta, både för entreprenörerna och för kommunen.
Successivt har larmen om den tätbebyggda kvartersstadens negativa följder blivit allt fler. En tidig varningsklocka var barnperspektivet. De tre landskapsarkitekterna Emelie Brunge, Maria Engström och Petra Lindeqvist påtalade i ett inlägg 2014 missförhållanden i nya Årstadal och konstaterade att snittet för nya förskolegårdars storlek var 3,4 kvadratmeter per barn medan Malmö samtidigt rekommenderade 30 kvadratmeter per barn. Barnperspektivet har efter det förblivit en av de ömma punkterna för det täta stadsbyggandet.I en intervju i Byggindustrin i januari 2017 beskriver forskaren Per Berg, SLU, det täta byggandet i närförort som ”vertikal förtätning”. Han konstaterar att ”motiven bakom sådant byggande är lite grumliga” och att ”den verkliga drivkraften är att man vill tjäna pengar på att bygga högt och tätt i centrala lägen”. Per Berg talar även om en ”spiral” där kostnaderna drivs upp när alla vill bygga i A-lägen. Vertikal förtätning har många nackdelar med sig, bland annat gentrifiering konstaterar han vidare. Han jämför även gårdsytor i den äldre innerstaden om cirka 10 kvadratmeter per person mot 1 kvadratmeter per person i Liljeholmen/Årstadal.
Hösten 2017 kom sedan nyheten att bostadsbyggandet varit allt för inriktat på inkomststarka grupper och att den marknaden nu var mättad. En nedgång i bostadsbyggandet tog sin början. Man kan med det konstatera att en bristande hållbarhet i det täta stadsbyggandet avslöjats – dess ointresse för den sociala hållbarhetsdimensionen.Hållbarheten i den stadsförtätning som blivit den rådande inriktningen i landet har tidigt haft sina ifrågasättare. I boken ”Moderna kommuner” (Montin & Granberg 2013) görs skillnad mellan två slags hållbar utveckling: ”svag”, som ofta föredras av politikerna, respektive ”stark”. I den svaga varianten görs endast mindre justeringar i den livsstil man planerar för medan främst den ekonomiska hållbarheten bevakas. Den sociala och ekologiska hållbarheten ges i realiteten inget utrymme. Beskrivningen ligger sannolikt nära huvuddelen av den planering som för närvarande bedrivs i landet och som är starkt färgad av det successivt förändrade planeringsidealet i Stockholm.

TRENDEN FORTSÄTTER
Arkitekten Tor Edsjö har granskat 22 översiktsplaner för nya stadsdelar i Göteborg, Stockholms län och Uppsala. Det är planer som sträcker sig 15–20 år framåt och omfattar cirka 100 000 bostäder. Trenden med mycket hög exploatering i slutna kvarter fortsätter och tilltar. Barnmiljöerna blir usla. 80 procent av
alla förskolebarn kommer att få vistas i förskolor som ligger i bostadskvarter.De får dela minimala gårdar med de boende. Dessa gårdar är oftast underbyggda av parkering. Parkerna är små och överutnyttjade. Det finns några stadsdelsplaner som är undantag från trenden. De har bland annat friliggande förskolor placerade intill grönområde, och har parkeringen samlad till p-hus i anslutning till stadsdelens infarter.
Man kan jämföra med flyget där det talas om hur ny teknik ska möjliggöra branschens fortlevnad. Men även om dessa ännu okända lösningar fanns på plats omgående har existerande flygplan med gammal teknik en återstående livslängd på decennier. Det är tid som inte finns ur hållbarhetssynvinkel. På samma vis bör troligen mycket av redan framtagen plan- läggning av stadsbebyggelse ute i kommunerna granskas och omvärderas. Förutsättningarna har ändrats och hållbarhets-
retorik är inte liktydigt med verkliga hållbarhetsmål.
Det är inte Stockholm utan mindre kommuner som Uppsala och Lund som utmärker sig med framsynt hållbarhetsplanering. Uppsala utsågs år 2018 av WWF till det årets ”Globala klimatstad”. Den gröna planeringen är inte i strid med en strävan efter urbanitet utan möjliggör i stället nödvändiga livsrum för olika behövande grupper i staden. Det insåg både stenstadens och modernismens arkitekter. Det är dags även för vår egen tid att inse förtätningens risker och begränsningar.
Text: Tomas Lewan, arkitekt SAR/MSA Foto: Stefan Wemmel Ljung