17 feb Stadsbyggare – våga vara superhjältar
Det var i TV-sändningarna från riksrättsprocessen mot Trump som den skarpaste av spanare – Calle Norlén fångade ett mönster i samtiden. Tjänstemän på ambassader och i Vita huset vittnade.De kunde sin sak, de fick tala till punkt och det blev uppenbart för alla: inte bara att de visste vad som hänt utan att de också visste vad som hotats – respekten för USA:s konstitution.
Calle Norlén hyllade byråkraterna och utnämnde tjänstemän generellt till vår tids nya superhjältar.
Det finns inga TV-sändningar som gör det möjligt för tjänstemän i svenska kommuner att beskriva sin professionella verklighet relaterad till grundlagens paragraf om rätten till en bostad eller till kommunala måldokument om god stadsplanering. Det är svårt att bli superhjälte i det klimat som råder på många stadsbyggnadskontor, inte minst i Stockholm och Göteborg. Fakta blir obekväma när alltför mycket som inte är bra ska hanteras.
Ett högt exploateringstryck kan vara svårt att förena med de grundtankar som fortfarande gäller för svensk bostads- och stadsutveckling. Efter Andra världskriget klev Sverige in på scenen som en humanitär stormakt. Ett riktmärke var att samhällsbygget skulle stärka den enskildes förutsättningar för ett gott liv och både storbyggmästare och arkitekter kunde vara viktiga medspelare i framtidsprojekten.
Människan var målet bakom reformtankar och folkhem. Sedan 1989 när bostadspolitiken läggs om har människan i högre utsträckning blivit medlet för att realisera grundläggande intressen. Mer ansvar lades över på marknaden, en aktör som på 30 år har genomgått stora förändringar som globalisering, utvecklingen av så kallade riskkapitalbolag och gigantiska pensionsfonder.
På KTH i Stockholm är professor Per Högselius en av forskarna med inriktning på teknikhistoria med placering inom Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad. Han ser med oro på utvecklingen. Han pekar på hur förutsättningarna för politik och samhällsutveckling förändrats de senaste decennierna:
– Det samhälle vi tagit för givet löses upp, blir allt mer komplext och det är de tekniska och ekonomiska förändringarna som är de starkaste drivkrafterna, understryker han.
– Bildning är det instrument människan behöver för att kunna pröva nytt, göra andra saker i tider av upplösning och förändring. Men utbildningarna på KTH i dag innebär att alla samhällsbyggare kommer att sakna väsentliga perspektiv i sin yrkesroll. De är aktiva i de samhällsomvandlingar som pågår och behöver också kunskap om hur kulturen och människan fungerar. Nu kan de utexamineras som civilingenjörer med toppbetyg utan att ha gått en enda kurs i något humanistiskt eller samhällsvetenskapligt ämne, påpekar Per Högselius.
Två stora stadsbyggnadsprojekt i Stockholm de senaste decennierna kan användas som belysande exempel på utvecklingen – Hammarby Sjöstad och Liljeholmskajen.
2005 fick Sjöstadsterassen och omgivande bostadskvarter Kasper Salin-priset med motiveringen:
”För skickligt sammanhållna kvarter kring ett vackert stadsrum, där urban intensitet kontrasteras av rogivande grönska och vatten. En god avvägning mellan innehåll, skala och infrastruktur har skapat mänsklig omsorg i ett stort och komplext sammanhang.”
Ansvarig planarkitekt var stadsbyggnadskontorets Jan Inghe-Hagström som i branschen närmast helgonförklarats för sin förmåga att hålla samman olika aktörer kring en målsättning med höga kvalitativa ambitioner.
Sjöstaden var ett kommunalt projekt präglat av mänsklig omsorg – människan var målet och det fick extra politisk skjuts genom försöken att få ett sommar-OS till Stockholm.
20 år senare är människan medlet som ska möta starka ekonomiska intressen (JM:s) längs Liljeholmskajen, ett vattennära läge just utanför tullarna i likhet med Sjöstaden. Med sovrumsfönster i en södervänd fasad bara en dryg meter från en brant bergvägg, med avsaknad av grönska, en brutal skala och torftiga stadsrum är resultaten väsensskilda. När beslutet om den sista etappen togs i stadsbyggnadsnämnden strax före jul 2019 såg sig den politiska majoriteten tvungen att försöka friskriva sig från svagheterna i det beslut man just tagit. I ett särskilt uttalande formulerades det som planen inte kunnat klara av:
”För att uppnå en god stadsmiljö behöver angränsande fastigheter och fastigheter i närområdet i framtiden planeras för att ge mer gemensamma friytor och park till området som helhet. Det är angeläget att de planerade förskolorna ges så bra förutsättningar som möjligt. Om de planerade förskolorna inte kan etableras är det viktigt att staden tidigt ger fastighetsägarna besked om att tilltänkta förskolor måste ersättas med nya lösningar.”
Stockholmspolitikernas uttalande illustrerar en av effekterna av de ekonomiska och tekniska förändringar Per Högselius pekat på.
– Systemet, moderniteten som vi känner den, blir allt mer bångstyrigt och kaotiskt. När politikerna inte längre klarar av att balansera dess baksidor visar det att de inte längre förstår hur världen fungerar, de finansiella systemen till exempel blir ju allt svårare att förstå, säger Per Högselius.
I fallet Sjöstaden hade kommunen ett starkt samlat grepp, ansvarig planarkitekt kunde få aktörer från arkitektkontoren, gatukontoret, kollektivtrafiken och experter på färgsättning och andra att samverka i en process som hela tiden förde projektet framåt mot detaljplaner.
– Vi hade en mycket stor respekt för Jan Inghe och när vi presenterade våra förslag på regelbundna gemensamma möten ville ju ingen komma med något präglat av slentrian. Vi ville stå på tå och vi lärde vi oss också mycket av varandra, berättar Dag Cavallius från Nyréns arkitektkontor.
I fallet Liljeholmskajen har processen sett helt annorlunda ut med JM som dominerande aktör. Planeringens olika etapper har fått så hård kritik att flera organisationer, bland dem Samfundet S:t Erik, genomfört en särskild studie av den planprocessen.
– Det vi kunnat se är att processen följt PBL med samråd och andra möjligheter till påverkan, men att det inte har haft någon betydelse. De avgörande besluten var redan tagna på ett mycket tidigare stadium och den offentliga dialogprocessen blev sedan bara ett spel för gallerierna, säger Susanne Ingo, vice ordförande i Samfundet S:t Erik.
Skillnaderna i kvalitet är stora mellan de två projekten, där skalan är det mest påfallande. Men i Sjöstaden signalerar också bostadskvarteren, grönska och vatten en stor arkitektonisk omsorg, inte minst längs Sickla kaj och på Sickla udde.
Liljeholmskajen präglas i stor utsträckning av den slentrian i utformningen som Sjöstadens arkitekter förhindrades att förfalla i.
– Det var mycket stimulerande att delta i Sjöstadsprojektet. Det gav mig också en djup inre tillfredställelse när jag åkte dit och kunde se nyinflyttade förbereda fredagskvällen på balkong-
erna i den västfasad jag ritat. De kvarter kontoret står bakom kan jag än i dag känna stolthet över, säger Dag Cavallius.
Stockholm har sett få stora projekt med lika hög kvalitet sedan Sjöstaden. I Hagastaden har en extremt hög exploateringsgrad tvingats fram av politikers bristande förmåga till helhetssyn. Kostnaderna för överdäckningen av den stora trafikleden skulle täckas just där. En spridning av kostnaderna i en så stor kommun som Stockholm hade skapat helt andra förutsättningar.
Utvecklingen mot ett ökande antal konsulter på plansidan i stället för egen personal riskerar att resultera i ytterligare frimärkstänk och kvalitetssänkningar. Stad är inte enskildheter utan helheter.
Kommunala tjänstemän som superhjältar skulle inte bara glädja Calle Norlén hos Spanarna. Det skulle också vara till gagn för ett ständigt växande antal storstadsbor.
Kanske dags att påminna om att yttrandefriheten är grundlagsfäst även för kommunala tjänstemän?
Text: Kajsa Althén