02 sep Stadsmiljön och segregationen
Inger Bergström har planerat bostadsområden i Göteborg sedan 1970-talet, från början på White arkitekter och senare under många år på Stadsbyggnadskontoret i Göteborg. Nu arbetar hon som projektledare på AL studio.
– Mitt stora intresse är hur det offentliga rummet och stadslivet hänger samman, hur upplevelserna styr beteendet. Ett intressant exempel är miljonprogrammet och den otrygghet som byggdes in i bostäder för miljontals svenskar under åren 1965–1975. På vilket sätt förändrades folk av att leva i en sådan miljö?
Miljonprogrammet var ett statligt projekt. Staten styrde byggnationen med bidrag. Det var mest låghus, för höghusen var inte så dominerande som många tror.
– Segregationen är en följd av stadsbyggnadens form och balansen i livsmiljön. Den bostadsbrist vi har idag gör att alla bostäder är attraktiva, men vad händer om vi får ett bostads-
överskott. Vilka blir då kvar i området, undrar Inger Bergström.
Det finns väldigt många olika system för stadsplanering i Europa. I Sverige är plan- och bygglagen från 1987 en viktig förutsättning för det kommunala självstyret. Kommunerna, och inte staten, bestämmer hur marken ska användas och bebyggas. Det är en småskalig planering jämfört med hur det kan se ut på andra ställen. I till exempel Holland är stadsplaneringen en statlig angelägenhet, mer storskaligt, mer låst, och av en jämnare kvalité.
– I Sverige var det likadant tidigare. I miljonprogrammet blev bostadsområdena väldigt lika, vilket var ett starkt skäl till att plan- och bygglagen ändrades i slutet av 1980-talet, minns Inger Bergström.
RATIONELLT OCH BILLIGT
Miljonprogrammet var väldigt rationellt, enkelt och billigt att bygga, och låga hyror. Kommunerna stod för marken som levererades ”färdig” det vill säga byggbar, och med en färdig-
utbyggd infrastruktur. Byggherren fick statligt stöd mot att följa vissa regler. Villkoret för att få bidrag var att man följde miljonprogrammets regelverk med rationellt byggande, en likriktad planering och likriktade bostäder. Bostäderna blev bra, men stadsplaneringen missade det sociala livet. I och med att marken subventionerades – en stor del av exploateringskostnaden i ett tättbebyggt område – så blev byggandet billigt.
Vad blev resultatet av miljonprogrammets bostadsområden? Stora gröna ytor, men inga offentliga rum där man kunde samlas, inga väggar eller avgränsningar för vad som var gemensamt eller offentligt. Inga gator alls för det mesta, och om det fanns en gata (miljonprogrammet finns även i de centrala delarna av städerna), så vände man sig bort från den.
– Gator i miljonprogramsområden är döda, eftersom det saknas liv i bottenvåningarna. Det är svårt att orientera sig och svårt att hitta. Man bor som på landet, stadsbyggnadstekniskt sett, men har inte landets fördelar med småskalig bebyggelse och kända grannar, förklarar Inger Bergström. Miljonprogrammets hyresgäster fick centralvärme och varmvatten. Inledningsvis var det en enorm succé.
Det som präglar det urbana innerstadslivet av idag är små lägenheter, vilket gäller överallt i hela världen. Den stad som finns utanför porten blir då ett slags vardagsrum, och restaurangerna ens kök. Vilka är vännerna, det personliga nätverket, grannarna, personer som bor nära eller långt bort?
– På landet är grannarna vänner eller bittra fiender. Grannfejder är vanliga, men i staden är grannarna varken vänner eller ovänner. I staden umgås man i nätverk, ofta gamla skolkamrater,
arbetskamrater eller kamrater från föreningsliv och hobby, fotbollskompisar, hundvänner, vänner från stallet, bokcirkeln och liknande.
– Mitt examensarbete på arkitektutbildningen handlade om gaturum, det är väldigt intressant. Mitt första jobb på White arkitekter var att ta fram riktiga gator i Angereds centrum, inte som brukligt var i förorterna på den tiden – en stor grönyta och sedan själva bostadsområdet. Gatan skulle, enligt gammal hederlig modell, ha olika trafikslag och vara en mötesplats för alla, minns Inger Bergström.
Det stora problemet med förorterna, både i Sverige och utomlands, är att det ofta finns ett mellanrum mellan husen, ett oplanerat mellanrum i stället för ett planerat för människors samvaro. De som arbetar med stadsbyggnad måste därför tänka på att skapa miljöer där folk på ett enkelt sätt kan mötas och lära känna varandra.
– I förorten syns ingen skillnad mellan allmän mark och kvartersmark, markeringar för vad som är vad. Det är av stor betydelse för det sociala umgänget och alltid betydligt mer utvecklat i innerstaden där marken är så dyr att varenda centimeter måste tas tillvara.
NATURLIGA MÖTESPLATSER
Förorten saknar de naturliga mötesplatser som ofta finns i stadskärnan. Under 1970-talet, i reaktion mot miljonprogrammet och med inspiration från Storbritannien, skulle de nya förorterna bli ”grannskapsenheter” där allt skulle finnas – arbete, bostad, service och närhet till naturen. Identiteten skulle stå att finna i en egen stadsdel med ett begränsat antal personer, som det fanns möjlighet att lära känna och finna gemenskap med. I mitten skulle det finnas ett centrum.
Det som skiljer staden ifrån landet är att marken i staden inte är privatägd, och att folk sällan umgås med sina grannar. Man har inte automatiskt en relation bara för att man bor i samma hus. På landet är det viktigare att vara vän med grannar och betydligt allvarligare om man ogillar varandra. Det finns en gemensam gräns som måste skötas, en häck, en väg, mark som gränsar till andra…
Stadslivet är en fri och urban tillvaro utan speciella krav på uppförande eller umgänge.
En viktig sak när man planerar stadsmiljön är att vara tydlig med vad som är offentligt. Rätten att få vara överallt är en demokratifråga. Fast både i Sverige och utomlands finns privata områden, såsom privata parker. Många länder har ett öppet samhällstyre, som gäller både i stadsmiljön och på landet. Men allemansrätten, att fritt få vistas i naturen, finns bara på ett fåtal ställen.
Har det offentliga rummet ändrats på senare tid?
– Otryggheten har ökat, samma tendens som i slutet av 1800-talet när ”lantisarna” flyttade in till staden. Nuförtiden handlar det om en inflyttning av folk från andra länder. Därför är det oerhört viktigt att nya områden planeras så att olika folkgrupper möts. Om grupper blandas i trygga miljöer ökar tryggheten. Folk vill gärna bo med likasinnade, vilket är naturligt, men målet bör vara ”blandstaden” med olika funktioner, åldrar och grupper. Det gör att man vänjer sig vid varandra.
Vad präglar stadsbyggnaden i Sverige, jämfört med i andra europeiska länder?
– Plan- och bygglagen med det kommunala planmonopolet, att kommunen upprättar detaljplanen. Det är troligen så att stora städer har bredare kompetens än små, fler experter att välja på. Alla kan köpa mark och reglerna för vad som byggs är ganska vida. I till exempel England och Tyskland ska fastigheten vara ansluten till en befintlig bebyggelse. I Holland är allt förstatligat. Enda valmöjligheten är färdigplanerade hus eller att bygga efter färdiga regler. Marken utanför bostadsområdena ska först och främst användas till jordbruk. I Tyskland, Holland och England måste man ansluta till den karaktär byn har – i omedelbar anslutning till befintlig bebyggelse. I Sverige och framförallt i Belgien är det fritt fram att bygga även på jordbruksmark.
I Holland vill alla bo i eget hus, med en egen port mot gatan. Därför finns många ytterdörrar och ibland långa trappor upp till lägenheterna. Holländarna gillar radhus i flera våningar. De vill gärna ha kontakt med gatan. Även engelsmän gillar radhus, gärna egen bostad med egen ingång, föredrar höga smala hus och en liten trädgård på baksidan utan insyn. Därför finns det även en hög mur mot grannen.
I Sverige och Frankrike duger det med en stor lägenhet i innerstaden. Kulturerna i Europa ser sålunda väldigt olika ut.
En mycket aktuell och brännande fråga just nu är hur stora lägenheter vi ska bygga. Med för få och trånga alternativ flyttar många barnfamiljer till en villa. Innerstadsutbudet är för begränsat, vilket leder till stor omflyttning, otrygghet och onödigt mycket slitage. Hur ska vi få till stånd ett blandat bostadsbestånd med parker, skolor och förskolor?
– I Sverige finns sedan miljonprogrammet ingen erfarenhet av att reglera lägenhetsstorleken i syfte att blanda olika grupper. Det viktigaste just nu är att hitta åtgärder som kan motverka segregationen, vilket bör vara ett mål i sig. Homogena bostäder ger en homogen befolkning. Toleransen bör vara betydligt större i staden där alla ska ha rätt att bo.
Försvaret av värderingar bygger på att man har något att försvara. När homogena grupper bor på samma ställe utvecklas sociala försvarsmekanismer. Unga människor får svårare att ta sig fram i livet när de inte vågar vara på ställen de inte är vana vid. Segregationen drivs inte minst av de rika, som kan flytta från ställen de inte trivs på. Fattiga människor tvingas bo kvar hur dåligt det än är.
Text: Ylva Berlin, frilansjournalist Foto: Inger Bergström