18 feb Så jobbar Enköping med processen
Frågan är hur en kommun med drygt 45 000 invånare och en inflyttning på 1 000 individer per år hanterar samhällsbyggnadsprocessen – utifrån personal, organisation, ekonomi och kompetens.
Ulrika K Jansson rekryterades nyligen från Örebro till Enköpings kommun för att arbeta med alla övergripande processer i organisationen.
– Jag har arbetat med samhällsbyggnad i flera kommuner. Som kommundirektör har jag nu ansvar för genomförandet av alla de beslut som tas på en övergripande nivå, en uppgift som handlar om systemförståelse, tid och komplexitet – och inte minst vad besluten kan leda till om tio eller femton år. Jag behöver förstå vad politikerna vill, men även hur hela organisationen ska agera.
Som samhällsbyggnadsdirektör i Örebro arbetade hon mer med själva samhällsbyggnadsprocessen, med externa aktörer, myndigheter och befolkning.
– Både nu och då måste jag veta vilken roll jag ska ha i sammanhanget. I det uppdrag jag har nu ska jag säkerställa leveransen i grunduppdraget för hela kommunen, men även uppmuntra och stödja innovativa lösningar.
Kommunen ska hantera de praktiska problem som uppstår, men även uppmuntra till helt nya lösningar – för att få en hållbar samhällsbyggnad i hela landet. Ansvaret ska inte ligga på några få engagerade medarbetare, utan genomsyra alla verksamheter i hela organisationen.
För Ulrika K Jansson handlar det om att ta ställning till vem som gör vad och vilka förändringar som krävs.
– Vi har bra samarbeten med interna och externa aktörer, så den stora utmaningen är att utveckla nya sätt att arbeta på, förklarar Ulrika K Jansson.
Enköpings kommun har satt upp höga mål för utsläppsminskningar och en hållbar samhällsbyggnad, vilket genomsyrar både den politiska planen och hur alla inblandade bör arbeta med den.
– Fokus framöver är att få ett hållbarhetstänkande i hela kommunen. För en kommun av den här storleken är resurserna begränsade. Vi är inställda på att utifrån visionerna hitta nya interna lösningar, idéer som går att omsätta i praktiken. Det kan handla om nya lösningar för energi, transporter, byggnader och så vidare. I Myran- området, där marken ägs av både kommunen och privata företag, har vi breda samarbeten med externa aktörer för att få fram en så hållbar stadsdel som möjligt, berättar Ulrika K Jansson.
Att vara en mellanstor kommun har sina fördelar, som att medarbetare och politiker arbetar mer nära varandra och att det inte är så långt mellan beslut och verkställighet. En handfull personer i ledningsgruppen utvecklar strategier i nära samarbete med övriga anställda, något som brukar vara komplicerat i en större organisation.
Förvaltningschef Gunilla Fröman på Samhällsbyggnadsförvaltningen jobbar med samhällsbyggnadsprocessen i Myran.
– Vi gör det utifrån resultatet av arkitekttävlingen Europan. Det skapar möjligheter att få ett helhetsgrepp via processinriktat arbete med interna och externa aktörer. Den stora utmaningen är att omsätta visionerna i praktiken och få alla medarbetare att tänka mer flödesinriktat.
Tidigare var det mer av ett ”stuprörstänkande”, som utgick från professioner – arkitektur, miljötillsyn, sophantering, bygglov, VA, infrastruktur – avdelningar som skötte gator, cykelvägar, VA, bredband, kraftvärme, elnät och så vidare. Det nya är att komma överens, även med externa aktörer, såsom fastighetsägare, näringsliv, markägare – för att nå hållbarhet och utsläppsminskningar enligt de ambitioner som nu finns.
– Förr var kommunen en isolerad enhet, nu arbetar vi tillsammans. Om vi ska få en hållbar framtid måste vi samarbeta med alla som ingår i ett projekt. Min stora uppgift är att få det att fungera, förklarar Gunilla Fröman.
Kan du ge exempel på det?
– Förvaltningarna har workshops där medarbetarna får öva sig i att arbeta mer integrerat. Tidigare var vi ganska omedvetna om vad som krävdes för att få hållbara projekt. Numera är verksamheterna mer processtyrda, mer av en ”hängränna” än en ”stupränna”.
Kommunens enda miljöstrateg, Camilla Wester, sitter i arbetsgruppen för Viable Cities. Hon menar att kommunen tidigare arbetade mer inåt i organisationen, numera betydligt mer utåt och i samarbete med externa aktörer.
– Förr handlade det om att tillfredsställa organisationen, numera om att involvera alla som är utanför – befolkning, näringsliv och andra som lever och verkar i Enköpings kommun.
I mitten av december undertecknade kommunen ett klimatkontrakt för perioden 2020-2030, med Viable Cities samarbetspartners, Formas, Energimyndigheten, Vinnova och de åtta andra svenska kommunerna som ingår i projektet. Kontraktet står för de visioner och den inriktning alla måste ha för att få hållbarare samhällen med betydligt mindre utsläpp.
– Det svåra är att se vilka processer och styrningar som krävs för att fullfölja kontraktet. Närmaste halvåret får vi fokusera på det, enligt Camilla Wester.
Hon tycker att en tydlig och klar klimatstrategi kan göra det lättare att arbeta på ett mer konkret sätt. Många kommuninvånare bor på landet, så därför är det speciellt viktigt att få fram en smartare logistik för transporter, och inte minst betydligt fler fossilfria fordon. Kommunen vill se över behovet av destinationsladdare, öka intresset för biogas som drivmedel, samt anlägga stadsodling och stadsjordbruk enligt en modell från Göteborgs stad.
Enköpings kommun handlar för cirka en miljard per år och inom upphandlingen finns det mycket att göra för att nå en omställning till hållbarare varor och tjänster.
Kommunen gjorde förra året en resvaneundersökning på cirka 3 500 kommunanställda. Det visade sig att många tog bilen, även om de hade mindre än fem kilometer till jobbet.
– Den här gruppen är viktig för att få ett ändrat beteende, till exempel åka kollektivt eller cykla till jobbet, förklarar Camilla Wester.
Kommunen kommer att arbeta med kollektivtrafiken i Uppsala län UL, för att ändra resebeteenden, så att bilen inte är det enda transportmedlet från punkt A till B. Man kan ta bilen en sträcka och sedan åka kollektivt, en möjlighet som kan öka med fler pendlarparkeringar i anslutning till busshållplatser. När förutsättningarna ändras, ändras beteendet.
Thomas Adlercreutz, marknadsutvecklare i Enköpings kommun, har tidigare arbetat inom näringslivet, med konsumtionsmönster i samband med digitalisering, samt för Sveriges forskningsinstitut RISE. Det kommunala uppdraget är att ta fram rätt kompetens och sammanföra den med näringsliv och akademi, samt engagera gymnasieungdomar i samhällsutvecklingen för projektet Myran.
– Eftersom unga människor kan lära oss andra hur vi bör kommunicera för att de ska engagera sig i hållbarhetsfrågor, och bete sig enligt förväntningarna.
Han pekar på att kommunen tillsammans med utvecklingsprojektet Viable Cities, samt statistik från SCB, kommit fram till att små- och mellanstora kommuner utgör en majoritet av Sverige – 5,2 miljoner av landets befolkning på drygt 10 miljoner individer.
– Enköping försöker nu följa den trend som finns i hela Europa, att göra mindre städer till en förebild med en livsstil som unga människor föredrar och väljer att flytta till.
Verksamheten bör genomsyras av ett och samma förhållningssätt. I annat fall kan projekten bli väldigt riskfyllda. Som man sår får man skörda. Ledningen är väl medveten om de visioner politikerna har. Fast även de som arbetar längre ner i organisationen, och inte minst befolkningen, måste omfattas av ett gemensamt tänkande och handlingsmönster.
– Det handlar mycket om att knyta ihop intressen. Inom näringslivet är det här synsättet mer implementerat än i kommunerna. Kommunerna måste hantera problemen mer som näringslivet gör, menar han.
Domagoj Lovas, tillförordnad stadsarkitekt, är engagerad i Myran-projektet. Hans uppgift är att ta fram ett underlag med fokus på hållbarhet och miljö. Utmaningen för Europans arkitekter är att gestalta det.
– Hela området är på 72 hektar, både privat och kommunal mark. När det gäller marken, så tar vi nu fram detaljplaner. Ett antal företag med olika behov av yta vill använda kommunens mark. Företagen får till exempel svara på hur de tänker belasta miljön, vad de har för behov av lastbilar, parkeringsplatser och så vidare. Ett antal frågor är viktiga att få svar på. Därefter kan kommunen ta beslut om hur marken ska användas. Vi vill inte ha bygglådor med lastkajer, utan skapa en attraktiv stadsdel. Frågan är om vi ska ta fram en detaljplan före eller efter att företagen köpt marken. Om vi säljer marken tappar vi makten över en rad frågor – som hur dagvattnet ska hanteras, eller samverkan och samarbeten om energifrågor.
Kommunen håller på att fatta beslut om hur processerna ska styras, både när det gäller den mark kommunen äger och den privatägda marken. Det handlar om att arbeta på ett helt annat sätt än tidigare.
Text: Ylva Berlin, frilansjournalist