16 apr Samnyttjad mark utvecklar stadsmiljön
I licentiatavhandlingen “Samnyttjad mark och urbana allmänningar: en fallstudie av skyfallsanpassning i Malmö och Köpenhamn” lyfter lantmätaren Per Larsson fram potentialen i att samnyttja mark utifrån ett resursbaserat perspektiv.
Bakgrunden till forskningen utgörs av de samhällsutmaningar som består i den tilltagande konkurrensen om mark som uppstår när städer förtätas och samtidigt behöver anpassas för ett förändrat klimat. I denna artikel fokuseras på samnyttjande som motor för en mer gemensam utveckling av stadsmiljön och vilka möjligheter det kan föra med sig. I en kommande artikel läggs fokus på forskningens andra del som studerar hindren för samnyttjande av mark med tonvikt på institutionella strukturer och offentliga styrmedel.
Skyfall gör anspråk på utrymme
Såväl Malmö som Köpenhamn har erfarit kostsamma översvämningar de senaste tio åren vilket fått dem att utarbeta strategier för skyfallsanpassning inom den befintliga stadsmiljön. Parallellt med underhåll och förnyelse av va-ledningsnätet skapas anläggningar ovan mark i syfte att avlasta ledningsnätet vid skyfall. Redan etablerad markanvändning ska därmed kunna samnyttjas med funktionen att leda bort, fördröja eller infiltrera skyfallets vattenmängder. Eftersom utrymme behöver tas i anspråk för skyfallsanläggningar runt om i hela staden, trots att dessa endast utnyttjas en kort period efter skyfall, så är det viktigt att de fyller flera funktioner. Det är inte enbart ett kommunalt ansvar att staden blir skyfallsanpassad, inte heller räcker den komunala allmänna platsmarken till, utan även kvartersmarken behöver bidra.
Ett resursbaserat förhållningssätt till mark
Forskningen gör paralleller mellan samnyttjande av mark och allmänningar vilket leder till att en sorts urbana allmänningar identifieras. I likhet med allmänningar kännetecknas samnyttjande av att inte göra något direkt ägaranspråk till den resurs som nyttjas utan snarare som en rättighetsbaserad gemensam tillgång till en resurs som även kan nyttjas av någon annan än dess ägare. Att samnyttja mark antyder ett resursbaserat synsätt som sätter nyttjandet av markresursen i centrum och tillåter ett mer gränsöverskridande och tvärsektoriellt förhållningssätt genom att hävda att mark som redan är ianspråkstagen inte behöver anses som otillgänglig för ytterligare funktioner eller ändamål.
Samnyttjandets synergier
Att introducera samnyttjande av mark innebär förstås en större komplexitet såväl tekniskt som juridiskt och förvaltningsmässigt. Forskningen visar dock att detta kan kompenseras av de synergier som uppkommer ur ett samordnat markutnyttjande. Det främsta exemplet är förstås utrymmesbesparing, men även genom att kostnader för anläggande eller drift fördelas mellan flera aktörer istället för att var och en utför och driftar sina separata anläggningar. Erfarenheten från Köpenhamn visar att kombinationen av samordning, samnyttjande av mark och en förbättrad aktörssamverkan också ökar den funktionella integrationen i stadsrummet så att dess sektoriella funktioner (exempelvis gata, cykelväg, dagvatten, växtlighet, utrymme för socialt liv med mera) upplevs hänga ihop bättre.
Betydelsen av positiva externa effekter
Positiva externa effekter är sådan påverkan från en anläggning eller verksamhet som tillför mervärden även för omgivningen. Typiskt sett tillför en välhållen park inte bara värden för de som nyttjar parken utan även för omgivande kvartersmark i form av ökad attraktivitet med mera. Generellt kan sägas att allmän platsmark syftar till att skapa värden som ger direkt nytta för allmänheten men bidrar vanligtvis också med ytterligare positiva externa effekter. För kvartersmarken, däremot, saknas ofta incitament att skapa sådana mervärden till omgivande stadsrum eller stadens gemensamma funktioner. De extra kostnader det innebär att skapa nytta för annat än behoven inom den egna fastigheten anses vanligtvis inte betala sig. I avhandlingen uppmärksammas dock offentliga styrmedel som kommuner kan använda sig av för att kvartersmarken också ska bidra till att förbättra stadsmiljön. Exempelvis är det vanligt att kommuner försöker övertyga byggaktörer att medverka till positiva externa effekter genom program för en god arkitektur eller en grön stadsmiljö.
Skyfallsanpassning förändrar stadsmiljön
För att minska belastningen på det gemensamma va-ledningsnätet försöker såväl Malmö som Köpenhamn att förmå husägare och kommersiella fastighetsägare att anpassa sin tomtmark till att ta hand om det regnvatten som genereras inom den egna fastigheten. Köpenhamn har klimatförändringens framtida ökade regnmängder som riktmärke genom ett resonemang att 30 procent av stadens befintliga hårdgjorda yta behöver avkopplas för att behålla belastningen på ledningsnätet vid dagens nivå. Det finns exempel på hur större bostads-
innergårdar i samband med upprustningar av gårdsmiljön även skyfallsanpassas för att kunna ta hand om avsevärda mängder vatten från de omkringliggande hustaken. Samtidigt skyfallsanpassas allmän platsmark genom att parker, torg, gator och parkeringsplatser utformas så att dessa kan fördröja, leda bort eller infiltrera regnvatten. Inte sällan leder dessa anpassningar till en grönare stadsmiljö med fler sociala mötesplatser och en förbättrad biodiversitet. Detta är alltsammans exempel på samnyttjande där redan ianspråkstagen mark tillförs en eller flera ytterligare funktioner, kvartersmark respektive allmän platsmark var för sig. Gränsöverskridanden förekommer undantagsvis men skulle genom ett resursbaserat synsätt kunna medföra ytterligare nytta och leda till att utveckla stadsrummen.
Den urbana allmäningen som process
I Köpenhamn samordnas behovet av skyfallsanpassning med en samtidig förnyelse av slitna stadsmiljöer där kommunen strävar efter att invånarna skall ges reella möjligheter att påverka sina nära stadsrum. Syftet med detta är dels att de nödvändiga offentliga investeringarna ska skapa så mycket nytta som möjligt, dels att med invånarnas hjälp kunna tillföra mervärden genom att identifiera och utforma platser så att de även samnyttjas för vardagliga sociala aktiviteter. Denna process har visat sig viktig för att skapa en känsla av tillhörighet till den egna stadsdelen och samhörighet med andra invånare, vilket i sin tur förväntas leda till positiva externa effekter genom uppskattade, befolkade och trygga stadsmiljöer. Forskningen pekar på att denna invånarmedverkan utgör ett tydligt uttryck för den urbana allmänningen som process.
Den urbana allmänningens materiella sida
Även om skyfallsanpassningar av stadsmiljön i såväl Malmö som Köpenhamn fortfarande är i sin ringa begynnelse framträder redan nu en helt ny typ av infrastruktur där de nya skyfallsanpassningarna kan ses som ovanmarksdelen i samma dagvattensystem som det underjordiska ledningsnätet. Ur ett resursperspektiv består den avgörande skillnaden i att anpassningarna ligger inom en mängd fastigheter med olika ägande och är uppförda av olika aktörer. I denna samverkan mellan privat och offentlig egendom, där såväl enskilda fastighetsägare och verksamheter som kommunala aktörer medverkar, framträder bilden av en urban allmänning i dess materiella form. Utan att inkräkta på den individuella egendomsrätten skapas genom samnyttjande möjligheter att använda marken i staden utifrån ett resursperspektiv. Samtidigt ger de nödvändiga skyfallsanpassningarna goda möjligheter till synergier mellan aktörer när ett markutrymme exempelvis gestaltas för att samtidigt kunna nyttjas för såväl park eller skolgård som för att fördröja skyfallsregnvatten. Växtlighet utgör ett annat paradexempel på flerfunktionell kapacitet vars mångfald av ekosystemtjänster kan göra nytta i skyfallsanläggningar sam- tidigt som de bidrar med ett flertal positiva externa effekter helt oberoende av ifall den växer inom allmän platsmark eller kvartersmark.
Text: Per Larsson, lantmätare stadsbyggnadskontoret Malmö stad och 2016-2020, professionsdoktorand Malmö Universitet