10 dec Vi måste minska utsläppen nu
Vi är inne på en farlig väg och det går dessutom alldeles för fort. Utsläppsmålen är klara, men vi har inte kommit långt i arbetet med att få ner utsläppen.
– I vårt land händer det inte mycket om kommunerna inte gör något, säger Sverker Sörlin, världsberömd idéhistoriker, författare och professor i miljöhistoria vid KTH.
Han menar att det inte är möjligt att klara utsläppsmålet om att begränsa ökningen av medeltemperaturen med maximalt 1,5 grader.
– Det finns ett samspel mellan riksdagen och kommunerna, men kommunerna bör inte vänta på direktiv utan arbeta själv-
ständigt i den här frågan. Många tycker dessutom att riksdagen arbetar alldeles för långsamt med utsläppsmålet. De vill ha betydligt tuffare tag, enligt Sverker Sörlin.
Det finns kommuner som är progressiva i klimatarbetet och gör nödvändiga åtgärder redan nu. Kommunens sociala och politiska sammansättning är av stor betydelse, och att invånarna driver på utvecklingen.
– Det kan man se i kommuner som Järfälla. Där arbetar man målmedvetet och långsiktigt. Det finns en hög kompetens och en vilja att ta sig an problemet, förklarar Sverker Sörlin.
Upphandlingar är ett utmärkt verktyg. Varenda krona kommunen använder för att investera och konsumera är viktig för att driva utvecklingen i rätt riktning.
– Kommunerna har stor handlingsfrihet att påverka, men det förutsätter att personalen har rätt kompetens, påpekar Sverker Sörlin.
Man måste prioritera och välja material och åtgärder, som ger så lite utsläpp som möjligt – såsom drivmedel för transporter och hur byggnader värms upp. Det kan vara både kostsamt och svårt att prioritera.
Det som måste ändras och göras är så omfattande, omvälvande och utmanande att de riktigt stora besluten skjuts på framtiden. ”Det redan sagda måste ständigt packas om, upprepas och presenteras för nya grupper av medborgare för
att tränga in”, som Staffan Laestadius, författare och professor emeritus i industriell utveckling på KTH skriver i sin senaste bok ”En strimma av hopp”.
Hans böcker om konsekvenserna av de fossila utsläppen är mycket uppmärksammade. I den senaste beskriver han vilka möjligheter vi har att ställa om till ett nytt samhälle.
– Vi är på väg mot en katastrof. Förutsättningarna för mänskligt liv kommer att ändras, vilket ger stora påfrestningar på samhällssystemen. Vi närmar oss ett sönderfall av det samhälle vi byggt upp – effekter av orkaner, översvämningar, hetvågor och gigantiska regn. Det är för stort att ta in eller prata om så där i största allmänhet, säger Staffan Laestadius.
Tekniken för att ställa om finns, så den stora utmaningen är av politisk och kulturell natur – hur vi ska ta oss ur våra sociala låsningar.
– Vi kan inte vänta på internationella avtal. Alla måste engagera sig och politikerna visa att de vill leda den här om- ställningen bort från den katastrofkurs vi nu valt, förklarar han.
Det hjälper inte att 200 länder skriver under ett konvolut, utan trycket underifrån parallellt med konkreta handlingar måste driva fram nödvändiga förändringar.
– Alltför många vet alltför lite om hur omställningen bör gå till, och inte minst de villkor som gäller. Det finns en stor omed-
vetenhet om den hastighet vi måste ha för att klara omställningen, uppger Staffan Laestadius.
Det krävs ett betydligt starkare engagemang hos alla som styr samhällsutvecklingen, främst inom politiken och närings-
livet, men även bland gemene man.
– Stora företag, vars affärsmodeller baseras på den fossila ekonomin, nationer och politiker som upplever sig bli förlorare när kolet överges, men också mängder av människor oroar sig över att bli drabbade när fossilsamhället överges.
Vad saknar du i klimatdebatten och de klimatinitiativ som finns i Sverige och världen idag?
– Jag saknar en offensiv politisk retorik och mobilisering inför en uppgift vi inte kan undvika. Det oroar mig att ledande politiker inte tagit in det som händer med klimatet, och än mindre vågar framföra att det måste bli en snabb och genomgripande omställning.
Vilka är de främsta verktygen för att klara omställningen?
– Modet att våga se att klimatkrisen är av en djupgående kulturell och socioekonomisk natur. Politikerna måste prioritera den här frågan och handla kraftfullt. Det innebär att man snabbt måste vässa de samhälleliga styrmedlen samt omedelbart på en nationell nivå dra igång ett antal stora symbolprojekt för att visa allvaret i situationen. Det finns många sådana exempel i min senaste bok.
Vad kan kommunerna göra för att sänka utsläppen?
– En sak kan vara att plantera många nya träd med hjälp av elever från grundskolan. Det skulle öka medvetenheten om allvaret i den omställning vi har framför oss.
– Alla kommunala fastigheter bör ha solceller, cykel- och gångbanor planeras så att folk kan förflytta sig utan bil, nya områden byggas i samarbete med kollektivtrafiken och nybyggnation göras i trä istället för betong. Handläggningstiden för tillståndsärenden måste effektiviseras, för att få sol- och vindkraft snabbt. Laddningspunkter för elbilar bör utökas kraftigt och möjligheten att åka kollektivt fördubblas.
Kommunerna gör upphandlingar för åtskilliga miljarder per år – är det en väg att gå för att påverka utsläppen?
– Kraven på klimatanpassning ska vara högt ställda. Många är rädda för att testa gränserna för vad som är tillåtet, vilket nu är nödvändigt. Kommunerna bör besluta om årliga utsläppsrestriktioner på minst sju procent per år för alla aktiviteter man har. Det kan verka tufft, men så akut är det.
– Klimatomställningen är inte nödvändigtvis en politisk fråga av vänster-höger karaktär. Jag förordar en politisk enighet och en regering med en mycket bred förankring. Vi är inne i en djup kris som måste hanteras omedelbart.
Vad händer om vi inte gör kraftfulla åtgärder nu?
– Då förändras livsvillkoren – mycket mer hetvågor, blåst, översvämningar och kraftig nederbörd. Samhällen kollapsar vilket leder till stora befolkningsrörelser. Om vi inte snabbar på en omställning bort från fossilsamhället blir det stora påfrestningar på vårt samhälle.
Carl-Johan Engström, professor emeritus vid KTH:s avdelning för samhällsplanering och miljö, samt ordförande för Global Utmanings Hållbara Städer-råd, menar att det inte bara handlar om att stoppa utsläppen utan också om att lindra effekterna av ackumulerade utsläpp.
– Vi befinner oss på ett sluttande plan med stigande klimatpåverkan, vilket är grundläggande. Att inte vara medveten om allvaret i hela situationen blir konstigt. De flesta kommuner vill tänka och planera i sektorer, men nu måste vi tänka i helheter.
En grundfråga är till exempel trafikflöden, och funktionaliteten i de system vi redan har.
– Våra samhällen är dåligt anpassade till de nya krav som nu ställs. Nybyggnation bör anpassas till befintlig infrastruktur, inte tvärtom, och nya bostadshus placeras nära busshållplatser och tågstationer. Det hjälper inte att bygga nytt om vi missar att anpassa och utveckla den bebyggelse vi redan har – såsom att bygga om kontor till bostäder. Om större lägenheter och villor ska kunna efterfrågas av barnfamiljer måste äldre, som vill flytta till mindre och mer anpassade bostäder, hitta sådana i närheten där de bor. Bara så utnyttjas beståndet effektivt.
Carl-Johan Engström har arbetat med stadsutveckling i Uppsala och vet att folk är väldigt positiva till bostadsområden där man klarar sig utan bil.
– Min erfarenhet är att folk vill göra rätt om de har reella alternativ. Ska man avstå från egenägd bil måste bilpoolen fungera väl och ligga närmare än parkeringsplatsen för ägda bilar. Närmiljön bör vara anpassad till ett liv utan ägd bil. Varor kan levereras till hubbar där de hämtas med lånecykel. Kommunerna bör satsa på klimatsmarta bostadsområden med färre parkeringsplatser och möta behoven med smarta lösningar. Det bör göras parallellt med utsläppsminskningar inom alla områden. En mer cirkulär ekonomi måste till och genomsyra både bebyggelseomvandlingen och rörligheten.
När man skiljer förvaltande från ägande så minskar möjligheterna att nå långsiktiga ekonomiska lösningar. Specialiseringen inom byggbranschen minskar ansvaret för helheten. Byggfel är vanliga och kostar pengar och tid – och ökar behovet av kontroll. Enbart egenkontroll har visat sig otillräckligt.
– Kommunernas tillsyn måste ändras så att byggprocesserna går rätt till – med betydligt tuffare krav på upphandling och liknande. För det krävs en mer praktisk kompetens, påpekar Carl-Johan Engström.
Ett bilfritt samhälle förutsätter en omsorgsfull planering med säkra och praktiska alternativ.
– Vi kommer nog att resa mindre mellan bostad och arbete, så största behovet av transporter ligger utanför arbetstid. Service, fritidsaktiviteter, utbildning osv står redan nu för 75 procent av allt resande. Trots det är kollektivtrafiken anpassad till arbetslivet, vilket måste ändras framöver. Alternativ till bilen är en prioriterad fråga – och en stor utmaning för det bilanpassade samhället, enligt Carl-Johan Engström.
Hur kan vi minska de negativa effekterna av en klimatförändring?
– Planera för att avleda vatten, fördröja vattenflöden, förhindra att vatten tar sig in i VA systemet genom att använda det i parker, plantera fler träd som tar upp vatten och ger skugga, minska hårdgjorda ytor för att fördröja hastigheten i avrinningen, samt hindra vatten från att samlas på vissa ställen som vägar och viadukter. Grönska ger skydd mot extremväder och städer blir värmeöar. Det tar lång tid att bygga en grön infra- struktur – förtätningen av städerna har tagit bort växtligheten på ett ogenomtänkt sätt.
Höj kompetensen och se till att fysiska planer och hållbarhetsprogram får genomslag i kommunernas investeringsplaner. De är ofta en restpost efter verksamheternas kostnadsuppräkningar.
– Omställningen till en robustare struktur anpassad till klimatförändringar och extremväder är en kostsam process som inte kan vänta, avslutar Carl-Johan Engström.
Text: Ylva Berlin, frilansjournalist