18 apr Därför behöver städer stora parker
En av författarna i boken Why Cities Need Large Parks skriver så här:
“Can a place be called a city if it has no park (or square)? The coming-together of people in such places symbolizes the very purpose of the city in human society.” Tänk “agora” eller “Central park”! Den som skriver så är Graham Fairclough. Han deltog i framtagandet av den Europeiska landskapskonventionen år 2000. Nu undrar kanske någon: ”Och vad har ´landskap´ med städer att göra?
Den europeiska landskapskonventionen avser ej blott rurala landskap. Det urbana landskapet är lika viktigt och får sin vikt, inte minst, av förhållandet att mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Och om 30 år kanske lika många människor till som i dag.
Den europeiska landskapskonventionen tar sin utgångpunkt i människors uppfattningar och värderingar. Det är gemene mans upplevelse av och känsla för det historiska landskapet (heritage landscape) som bör vara styrande för hur landskapets kulturvärden hanteras. Samråd, medborgardeltagande, Århuskonventionen och miljö- och kulturmiljöorganisationers rätt till information och rätt att överklaga – allt detta bärs upp av den europeiska landskapskonventionen. Samma synsätt genomsyrar Europarådets ramkonvention om kulturarvets värde för samhället. Landskap i konventionens bemärkelse är ”ett område, så som det uppfattas av människor, och vars utformning och karaktär är resultatet av handlingar och samspel mellan naturliga och mänskliga faktorer.”
Parker, stora såväl som små, spelar en oerhört stor roll i människors upplevelser av det urbana landskapet. De ska därför tillmätas samma betydelse som viktiga byggnader. Tyvärr ses parker ofta inte på det viset. I stället ses parker som lätt tillgänglig, byggbar mark. För att lösa behovet av en ny tunnelbanestation på Södermalm bygger man den i Stigbergsparken. Det görs 50 år efter Almstriden i Kungsträdgården. Den gången segrade parken och tunnelbaneuppgången ladesi ett befintligt hus. Men nu förlorade parken.
Varför har grön infrastruktur inte samma rang i stads- och regionplanering som annan infrastruktur – gator- och vägar, kollektivtrafik, bostäder, skolor och sjukhus, el, vatten, avlopp? Parker och naturområden i städer kan ha ett starkt skydd på pappret. Parker är ett allmänintresse och borde därför vara starkt, men visar sig i själva verket vara svagt när det ställs
mot ett enskilt intresse eller ett specifikt behov. Det allmänna intresset utgörs av många människors – kanske en hel stads – intresse av parken. Vars och ens intresse är inte så stort – det finns andra parker, man har andra intressen – och intresset är inte detsamma för alla människor, det skiftar – någon vill rasta hunden, någon vill jogga, någon leka med barkbåtar… Det är de många människornas sammanlagda intresse som gör det till ett stort allmänintresse. Detta oorganiserade och varierande allmänintresse ställs mot ett, ofta mycket starkt och välorganiserat, enskilt intresse – en fastighetsspekulant – eller ett specifikt behov – en tunnelbanestation.
EN STOR PARK GER MÅNGA NYTTOR
Den stora parken är särskilt svår att försvara. Intressentgruppen är extra stor och mångfaldig, och därtill geografiskt spridd. Och varje gång gäller ju exploateringen bara en liten del av den stora parken – huvuddelen blir ju kvar!
Kan då en bok om stora parker ändra på detta förhållande? Ambitionen med boken är att visa de många olika slag av nyttor som en stor park levererar.
Tack vare att parken är stor kan den tillgodose många, olika intressen – nota bene om den är utformad för att tillmötesgå vitt skilda intressen: tennisspel, fågelskådning, ridning, landskapsmåleri, drakflygning, museibesök, guidade natur- och kulturvandringar med mera, med mera. Det är klart att många små parker kan åstadkomma detsamma, var och en specialiserad på någon aktivitet. Men mötet mellan landskapsmålaren och tennisspelaren kommer då inte att ske. Det är den stora parkens stora sociala funktion, att skapa möten mellan personer med olika intressen, mellan samhällsklasser, etniciteter, åldrar och olika delar av staden. Det var det man begrep när man 1853 beslöt att avsätta ett tre kvadratkilometer stort markområde till en park i den enda riktning staden kunde växa, i New York, på Manhattan. Immigranter från olika europeiska länder strömmade in i staden, frigivna svarta kom från Södern och från den norra delen av delstaten flyttade folk in i hopp om att få jobb. Stor rikedom stod mot stor fattigdom. De sociala motsättningarna hotade att bli staden övermäktiga.
Richard Forman, urbanekolog vid Harvard gör en jämförelse av olika typer av parker med avseende på vilka värden de levererar. Den stora och medelstora parken i utkanten av den stora staden levererar de flesta värdena – det är allt ifrån skydd av våtmarker, dricksvattentillgång, möjligheter till illegal bosättning, begränsning av störtfloder, jakt, rekreation, biologisk mångfald, förhindrande av jordskred, luftrening, kolsänka och nedkylning till turism. De lite mindre, mer centralt belägna parkerna bidrar till social sammanhållning, sport, underhållning, lokal nedkylning, turism med mera. Parker i Japan har den viktiga funktionen att tjäna som tillflyktsort när det är jordbävning – parkerna är utrustade med rinnande vatten, kokmöjligheter och toaletter.
Hur planerar man då för stora parker? Självklart är att planeringen måste göras med ett långt tidsperspektiv. Det finns exempel – återberättade i boken – på stora parker som skapats i en befintlig urban struktur på några eller ett tiotal år. Ett är Al Hazahr-parken i Kairo, ett annat är Park e Shahr i Teheran. Båda skapades genom att röja plats i den befintliga staden, vilket kan vara både kostsamt och konfliktbemängt.
FRAMÅTSYFTANDE I MEXIKO
Den mest framåtsyftande planeringen av en stor park får nog sägas vara den spanske kejsaren Karl V:s order till Hernan Cortez år 1530 att avsätta skogsområdet Chapultepec till de cirka 200 000 invånarnas i staden Tenochtitlán (sedermera Mexico City) rekreation för all evighet. I dag har staden 22 miljoner invånare och Chapultepecs sex kvadratkilometer
stora parker är stadens lunga och grundvattenreservoar.
Många stora parker har tillkommit genom historiens slump. Det har varit kungliga jaktmarker eller militära övningsfält i närheten av staden, som sedan, när staden vuxit, av olika skäl har bevarats. Stockholm kan skatta sig lycklig över att Norra och Södra Djurgården ingick i Karl XI:s jaktpark, till och med omgiven av ett högt staket och att Ladugårdsgärde fungerat som ett militärt övningsfält så sent som 1940.
Världens städer växer fort nu och allra mest i tredje världen. I den processen måste stora stycken mark, i god tid, undantas från bebyggelse om det också i all den nya stad som kommer att finnas om trettio år ska finnas några stora parker. Sker sådan planering? Mina efterforskningar ger vid handen att ingen – på förfrågan, inte ens UN Habitat – har någon väl underbyggd överblick. Mitt intryck är att så inte sker. Städer byggs eller etableras genom markockupation i rasande takt – grönstrukturen finns i bästa fall med som prydnadselement.
Det effektivaste sättet att ge en så stor andel som möjligt av en stor stads befolkning god tillgänglighet till grönområden är att planera staden för ”gröna kilar”. Något som John Claudius föreslog i en plan för London redan 1829. Göteborg har genom en till stor del ofrivillig planering kommit att präglas av sina gröna kilar och rankas i en färsk forskarstudie som 25:e bästa stad i Europa på tillgänglighet till naturen. 2014 togs beslut
i Göteborg att ge den gröna infrastrukturen samma rang i planeringen som bostäder, gator med mera. Det är bara att hoppas att den ambitionen ska stå sig när byggbolagen bjuder på den gröna marken.
Text: Richard Murray, redaktör för boken Why Cities Need large Parks, Medströms bokförlag, utkommen 2021