22 apr Så fick NCC politikerna i sin hand
Under Almedalsveckan 2012 lanserade NCC rapporten ”Fånga tidstjuvarna och bygg bort bostadsbristen.” I den påstås att det tar två år att bygga hus i Tyskland och tio år i Sverige (från idé till färdigt hus). Det påståendet är långt ifrån så allmängiltigt som det verkar eftersom det grundas på endast ett tyskt och ett svenskt byggprojekt, där dessutom det svenska bygget är avsevärt större och mycket mer komplext. Men budskapet från NCC slog igenom med kraft i media och i politiken och fick stort inflytande på diskussionen om plan- och byggprocessen som fördes i slutet av förra regeringens mandatperiod.
Bara några veckor efter Almedalen agerade socialdemokraternas dåvarande bostadspolitiska talesperson Veronica Palm tillsammans med nuvarande finansministern Magdalena Andersson megafon åt NCC. I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2 september föreslog de snabba förändringar i Plan- och bygglagen med hänvisning till Almedalsskriften, ”det som tar upp till tio år i Sverige från idé till färdigt hus bedöms av NCC ta två år i Tyskland.”
När Peter Wågström, VD och koncernchef på NCC intervjuades i tidningen FastighetsVärlden i november 2012 beskrev han resultatet av utspelet under Almedalsveckan så här: ”Vi lanserade idén om § 34 i Almedalsskriften i somras och sedan dess har det snackats mycket. Majoriteten lutar åt samma håll som vi – modellen (den tyska, reds anm) kommer att vara en viktig parameter för att få fart på byggandet och snabbt ge fler bostäder.”
GENOMSLAG FÖR NCC
Byggkoncernen blev bönhörd några dagar senare, när regeringen i ett tilläggsdirektiv gav enmansutredaren Lars Magnusson i uppdrag att utreda hur processen från idé till färdigt hus skulle kunna kortas rejält. Viktigt i uppdraget var att se över gällande krav på detaljplan och bygglov i plan- och byggprocesserna, det vill säga att söka anpassa plan- och bygglagen efter den tyska bygglagstiftningens § 34 som i vissa fall gör det möjligt att bygga utan föregående detaljplanering.
Det förefaller som om politikerna dittills reservationslöst godtagit NCC:s påståenden om tidsåtgången i de svenska plan- och byggprocesserna och på den inslagna linjen fortsatte också till exempel förre statsministern Fredrik Reinfeldt. På vårkanten 2013, några månader efter regeringsuppdraget till Lars Magnusson, uttalade sig Reinfeldt så här i Svenska Dagbladet: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.”
Senare lade regeringen fram ett lagförslag som innebar långtgående begränsningar av kravet på detaljplan. Bara i fall där det förelåg risk för betydande miljöpåverkan skulle byggnation behöva föregås av detaljplan.
MEDVINDEN TOG SLUT
Men den samsyn mellan NCC och regeringen om den tyska bygglagstiftningens företräden som tydligt uttryckts i ett och ett halvt år, räckte inte ända fram. Medvinden för NCC tog slut när regeringens förslag togs upp till behandling i civilutskottet.
Utskottet föreslog i sitt betänkande våren 2014 att riksdagen skulle rösta nej till förslagen; att begränsa kravet på detaljplan att tillåta en ökad delegering från kommunfullmäktige till till exempel byggnadsnämnder av antagandet av detaljplaner att vissa planbestämmelser – främst rörande utformning – ska upphöra att gälla när genomförandetiden för detaljplanen gått ut.
Så blev det också.
Men hur kunde ett så dåligt underbyggt påstående som NCC:s få reservationslös uppbackning av media, av opinionsbildare och av den politiska makten. Var det ingen av alla dem som uttalade sig och som uppfattade ”två år i Tyskland, tio år i Sverige” som en sanning, som läste Almedalsskriften? För i den framgår tydligt att underlaget för den långtgående, generaliserande slutsatsen om skillnaden i projekttid mellan Tyskland och Sverige baseras på NCC:s erfarenheter av två bostadsbyggen, ett i respektive land.
Projekten är inte namngivna i rapporten, men beskrivs som likartade. Det svenska bygget påstås ha tagit tio år att genomföra, varav plantiden var två år. Det tyska bostadsprojektet hade en genomförandetid på två år och plantiden var fyra månader. Enligt rapporttexten ingick i jämförelsen även ett finskt NCC-bygge. I genomförandetid hamnade det ungefär mitt emellan det tyska och det svenska projektet. När Stadsbyggnad hösten 2014 frågar NCC vilka byggprojekt man har jämfört med varandra får vi veta att det tyska projektet avser uppförande av 52 radhus i Berlin och att det svenska bygget utgörs av den första etappen av ny bostadsbebyggelse på den tidigare sjukhusfastigheten Beckomberga i Stockholm.
Genom att rapporten beskriver de båda byggprojekten som ”likartade” bör avsikten rimligen vara att projekten ska uppfattas ha jämförbara förutsättningar men i själva verket finns det få gemensamma nämnare. De tyska radhusen byggdes i kvarter planerade för och redan bebyggda med bostadshus med all infrastruktur på plats. NCC var ensam byggherre och bygget ingick inte i ett utvecklingsprojekt. Exemplet Beckomberga är den första utbyggnadsetappen i omvandlingen av hela det gamla sjukhusområdet till bostadsområde. Ett gigantiskt projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer. På sikt ska här rymmas omkring 900 nya bostäder, handel, service, skolor och dagis.
Den första etappen omfattade nybyggen av radhus/parhus, punkthus samt ombyggnad av befintliga bostadshus med sammanlagt 160 lägenheter. Därtill kom ny infrastruktur, ledningar och gator, som var byggherrens ansvar. NCC delade byggherreansvaret med Veidekke och Besqab. Flera byggherrar på samma objekt anses allmänt vara en faktor som komplicerar och fördröjer genomförandet. Vidare fanns det krav på att genomförandet av Beckomberga etapp 1 bevarade och skyddade sjukhusområdets kulturhistoriskt värdefulla byggnader, likaså dess fornlämningar och höga naturvärden. Inom Beckomberga finns naturområden med tydliga spår av inlandsisens avsmältningsförlopp. De är skyddade genom att staten har utsett dem till riksintresse för den vetenskapliga naturvården.
Det är inte rimligt att hävda att Beckomberga-projektet och de tyska radhusen är likartade. Men det gjorde NCC.
Text: Bitte Nord, frilansjournalist
Från idé till färdigt hus
Detaljplanen för Beckomberga etapp 1 baseras på ett program för hela sjukhusområdet som var klart hösten 2001. Samma år ingick Locum, Stockholms läns landstings fastighetsbolag, avtal med NVB-bolaget om försäljningen av Beckomberga och NVB-bolaget började arbeta med sin idé till bebyggelse. På byggherregruppens initiativ startades arbetet med en strukturplan. I augusti 2003 godkändes programmet och strukturplanen. Av plandokumentationens tidsangivelser framgår vidare att klartecken för start av detaljplanearbetet gavs dagen efter det att programmet godkänts. 2006 07 10 vann planen laga kraft.
Komplexiteten
Beckombergaprojektets extraordinära förutsättningar och de många intressen som måste tillgodoses framgår av förteckningen över del-
tagare i programarbetet: • Stadsbyggnadskontoret • Locum • Gatu- och fastighetskontoret • Brommastadsdelsförvaltning • Miljöförvaltningen • Stadsmuseet • Stockholm Vatten AB • Birka Energi AB • AB Storstockholms lokaltrafik • Topia Landskapsarkitekter • NaturvårdsbyrånOrback AB • Trädvårdsgruppen • Tyréns InfraKonsult AB • White Arkitekter AB • Koinberg AB • Nyréns Arkitektkontor AB